Inept and Insane

Planer

2009-07-07T16:58:00.000-07:00

Jag väljer mellan två olika saker just nu. Antingen tar jag ett studieuppehåll på ett år, eller så biter jag ihop och försöker söka utlandsstudier så snart möjligheten finns.

Att arbeta som spärrvakt är inte så himla farligt, det är ju ändå ett ganska slappt jobb. Fyllt med ansvar, men slappt större delen av tiden. Om det fungerar skulle jag absolut kunna tänka mig att arbeta som det i ett år, men inte bara som det. Det känns inte som någonting som ger fast inkomst. Beslutar jag mig för att ta ett studieuppehåll så söker jag nog fler arbeten och försöker kombinera dem.

Det känns på något sätt vettigt att ta ett år ledigt ifrån skolan och koncentrera sig på annat. Motivationen har inte varit på topp det senaste decenniet.

Å andra sidan, suck it up for a little while longer och fortsätta enligt planen. Men det är här som problemen kommer in. Då har jag fortfarande en hel del poäng att ta för att få fortsatt studielån, och CSN är fortfarande riktiga svin. Kursen jag läste och tog studielån för blir folk oftast inte klara med förrän ett år efteråt, pga den patetiskt urusla rättningen av labbrapporter. Därför kommer inte poängen räknas för den kursen, och det innebär problem. Jag kommer, precis som jag gjort i två års tid, att leva i ekonomisk misär.

Jag tror att valet redan är gjort. Det vore coolt att arbeta utomlands...

Det finns åtminstone en person som inte sover i natt...

2009-07-04T11:20:00.000-07:00

Ikväll är det dags att jobba nattskiftet igen. Det tär en hel del på krafterna att variera dygnsrytmen på det här viset, så det gäller att vara stark om man skall lyckas härda ut. Idag är jag stationerad vid Östermalmstorg mellan 21:45 och 05:15.

Yrket har sina fördelar, i varje fall nattetid. Då dyker de inte alltför mycket utan bara lite berusade tjejerna upp och småflirtar med en och ger en slängkyssar eller fina kommentarer. Yrket är ganska utsatt då man är mer eller mindre utelämnad och får själv ta hand om stressade personer som är upprörda över både det ena och det andra. Därför är det skönt med människor som insett detta och visar sin sympati genom att bara ge en snäll kommentar, önska en trevlig kväll eller något liknande.

Igår var jag stationerad vid centralstationen, så det var fullt ös mer eller mindre hela natten. Framåt 6-tiden på morgonen fick jag en timmes lugn då jag kunde glo på Matrix på min medhavda dator. \o/
Hemma och i säng klockan 7, rummet var svinvarmt så det var bara att slänga upp fönstret på vid gavel och sova utan täcke. Vaknade 14:30 av att det började ösregna in i rummet, täcket på golvet. Helt galet!
Blommorna blev i alla fall vattnade...

Jag har börjat skissa på framtiden. Några punkter jag funderar starkt kring är
- om jag skall ta en studiepaus på ett år för att få tillbaka motivationen,
- om jag skall se till så att jag kan ta fortsatt studielån i höst (eller senare) genom att tenta av mina kvarvarande kurser från vårterminen nu i sommar,
- om jag skall studera utomlands efter studiepausen, typ Kalifornien.

Alla punkter har med varandra att göra, och jag tror redan jag bestämt mig för vad jag ska göra. Det som är svårt är att lista ut hur själva processen skall se ut.

Avslutningsvis skall jag skriva en lista på saker jag skall göra innan jag fyllt 25, eller 30, eller innan jag dör. Jag får fundera över det i natt. Nu, vamos à la work!

En bra början

2009-06-27T01:48:00.001-07:00

Företaget jag arbetar för är idioter.

10 dagars betald utbildning krävs till en början för att man skall få tjänsten. Under utbildningen krävs 100% närvaro, vilket känns självklart. Problemen börjar när man av någon anledning inte kan närvara under en av dagarna på grund av någon oförutsett händelse, säg dödsfall i familjen vilket genererar i en begravning annorstädes. Så, för att boka om praktikdagen måste man ringa till en person som således bokar in dig på ett nytt pass. Denna person svarade inte i telefonen.

Okej, vad gör man då? Jo, man ringer igen. De svarar inte då heller. 40 samtal om dagen i en veckas tid och fortfarande inget svar. Notera också att min tjänst började i helgen, så innan dess måste jag ha gjort praktikdagen, annars får jag inte arbeta. Och som vi alla vet är inget jobb... no dinero. Så, time is of the essence.

Hur som helst så får jag efter en vecka tag på dem. Då har ordinarie varit på semester och ersättaren hatade telefoner så han orkade inte svara. Så när äntligen praktikdagen är gjord, precis i tid så att jag skulle kunna jobba i helgen, så ringer jag en upplysningscentral för att veta vart och vid vilken tid på dygnet jag skall jobba.
- "Öh du står inte med här, du är ledig."

Fine, okej, jag hann inte bokas in på något pass. Då drar jag ut och krökar loss istället med några polare.

Tiden går... det blir sent... klockan passerar 1 på natten... telefonen ringer...

"VAR I HELVETE ÄR DU?! DU SKULLE JOBBA KLOCKAN 00:40!"

Många kommer säkert ihåg sin första arbetsdag som förvirrande eller spännande. En del kommer till och med ihåg vad de gjorde. Jag kommer nog aldrig glömma min första arbetsdag hos det här företaget. Jag var ute och drack öl.

Nytt jobb!

2009-05-27T07:53:00.000-07:00

Möte med enhetschefen idag, det sista som kunde hindra mig från att få ett jobb hos Veolia Transport. Men, det gick hur smidigt som helst. Det var inga oklarheter alls, så nu skall det skrivas kontrakt på fredag. Jag passar på att gratulera mig själv till det nya jobbet. Dock en lite rolig grej om kontraktskrivningen.

På fredag skall det skrivas kontrakt under förutsättning att man erhållit en enhetschefs godkännande och att resultatet av drogtestet är negativt. Godkännandet fick jag för ett par timmar sedan en av enhetscheferna, men drogtestet skall genomföras först i morgon. Det lite roliga med hela situationen är att det dröjer en vecka innan drogtestet givit ett resultat. And yet, vi skall skriva kontrakt under förutsättning att drogtestet är negativt... Hur gör de då? River de kontraktet? Eller har de gjort fel? Nåväl, den som lever får se.

Det är åtminstone otroligt skönt att veta att den framtida ekonomin är säkrad. Efter en hel termin i otrolig fattigdom kommer jag till slut att kunna betala tillbaka allt jag lånat. Men det känns ändå inte riktigt befogat. Jag har slitit livet och själen ur mig för att orka ta mig till skolan varje dag och göra bra ifrån mig, och samtidigt levt med den otroliga pressen att vad jag än gör måste jag tänka på ekonomin. Att ha investerat såpass mycket energi för att överhuvudtaget överleva känns inte helt rätt.

Nåja, det är ingen idé att älta i vad som skett, det är bara att gilla läget och göra så gott man kan. Nu är det bara tre månader kvar, sen slipper jag förhoppningsvis leva i total misär!

När nu så den ekonomiska tillväxten i hushållet är säkrad är det dags att flytta fokus på de lite viktigare tentorna som kommer. Den 17:e juni är det dags för den efterhängsna tentan i Experimentella metoder, vars ordinarie tenta jag inte kunde genomföra pga feber och ögoninflammation.

Ja jävlar, vilket liv man lever! Men det blir snart bättre! SNART!

The light in the end of the tunnel exists

2009-05-26T07:35:00.000-07:00

Nu jävlar! Min mage är helt och hållet förstörd, så nu blir det inte mer kaffe. Försöker vänja mig av vid det, bara dricka när det verkligen är nödvändigt. Igår var jag hungrig hela tiden, och magen var svullen hela tiden, gick inte att springa så jag fick avbryta efter två kilometer. Man blir så arg! Hur ska man kunna motionera om magen är på dåligt humör? Nåja, jag har sett över mina matvanor så jag jobbar på att åtgärda problemet.

Som jag kanske berättade i något tidigare inlägg har jag sagt upp mitt medlemskap hos World Class Gym. Dock är det 60 dagars uppsägningstid så jag får ändå hosta upp 798 spänn för två månader på gymmet. Det positiva är att jag faktiskt får använda gymmet till och med den sista juli. Därefter har jag inte något fast ställe att träna på... yet.

Den 29:e maj, på fredag med andra ord, klockan 15:00 skall det skrivas kontrakt med det nya jobbet. Jag läste igenom deras tabell över förmåner. Däribland ingick delvis subventionerade resor med SL och subventionerad friskvård ALTERNATIVT SUBVENTIONERAT MEDLEMSKAP HOS WORLD CLASS GYM. Så när anställningen trätt i kraft skall det införskaffas ett busskort över sommaren, och med facit i hand kan jag fortsätta hos World Class Gym. Dock utan att behöva betala. Vinst!

Saker och ting börjar lösa sig, underbart!

Lidingöloppet går av stapeln i slutet av september för den som är sugen på att springa. I och med mitt missade marathon som går av stapeln nu på lördag utan min medverkan så är Lidingöloppet väldigt ultimat. Det blir till att sikta på det. Innan Lidingöloppet som är på 3 mil skall flera kortare lopp gå av stapeln. Kungaruset och Midnattsloppet är två av de jag siktar på att genomföra. Någon mer som vågar?

Misär.

2009-05-23T01:00:00.001-07:00

Jag åkte hem till mina föräldrar och avled igår. Snyltade på deras mat och sådant man brukar göra vid hembesök hos sin mor och far. Sen låg jag bara där tills allt blev bra igen, och ungefär vid 20 kunde jag bege mig hem. Inga studier utförda men kvällen blev ganska bra ändå. Jag läste igenom Alkemisten av Paulo Coelho. Det var en mycket fascinerande bok som kittlade intressenerven. Eftersom jag förmodligen är den siste som läser den går jag inte in på vad den handlade om, men den var hur som haver ganska bra.

Sen drog jag ut och sprang, och jävlar vad jag sprang. Jag tänkte att ju längre jag springer hemifrån, desto längre väg har jag hem och desto mer måste jag springa. Så jag satte av och kom först fram till AlbaNova, vidare till Tekniska Högskolan och vidare ut längs Valhallavägen, svängde av mot Lidingövägen och tänkte att jag skulle springa runt allt elände därborta mot Ropsten och PrisXtra för att sedan ta mig hem. Det slutade dock med att jag sprang vilse, eftersom de börjat bygga massa grejer och det gick inte att ta sig förbi. Så jag sprang runt i Ropsten och visste inte vad jag hette, testade än den ena vägen, än den andra, men alla var feeeeel! Till slut kom jag dock hem och då hade jag sprungit i drygt 90 minuter. Skönt att få komma hem iaf...

Idag måste jag verkligen ta tag i mina studier, bara det att jag hatar att det är så mycket att göra. Det är nästintill omänskligt. Förvisso är det 200% studietakt, och ett nytt jobb nalkas, och ett bröllop och Värmland och resttentor och... ja just det.

Utöver det noterade jag den framtida insättningen av pengar på mitt konto från CSN, och insåg då att jag återigen inte har råd med mat. Inte heller har jag råd att betala alla mina räkningar. Och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Tänk om jag var ensam, utan föräldrar eller vänner. Vad hade staten gjort då? Och vad ska de göra nu? Har de rätt att säga "Låna pengar av dina vänner!" "Gå hem till dina föräldrar och ät!"? Man känner sig ganska utblottad när man inte har råd med att betala räkningar, inte råd med kläder eller mat eller någonting annat. Vad gör man?

Ja jävlar, den som fortfarande ler när den är i en sådan här situation...

bloggibloggblogg

2009-05-22T04:17:00.001-07:00

Vilken press det är att ha en blogg. Människor förväntar sig att man skall skriva hela tiden. Till slut skäms man så mycket att man inte vågar skriva för att det gått en såpass lång tid sedan man senast skrev. Nu sitter jag här med en otrolig smärta i magen som inte kan vara annat än stressrelaterad. Morgonkaffet kan också ha ett finger med i spelet, eftersom jag skakar som ett Parkinson-fall. Lungorna smärtar så till den grad att jag har svårt att andas, vilket kan tyda på panikångest. Jag vet inte hur panikångest känns men rykten går om att det gör ont att andas. Är det panikångest så är frågan varför det är panikångest.

Det gör faktiskt ont i lungorna. Vad är det som är såpass stressande? För den fanatiske läsaren kommer här en kortare redogörelse över min nuvarande livssituation.

Jag läser två kurser, en i programmering (C++) och en i kvantfysik. Jag ligger lite efter i bägge, vilket jag tänkte viga den här helgen åt att åtgärda. Programmeringskursen är den jag har svårast för av någon anledning, men programmering brukar vara roligt. Jag har en tenta den 17:e juni eftersom jag var tvungen att lämna den senaste tentan med feber och ögoninflammation. Jag har mattekurser jag vill läsa under sommaren och tenta av i augusti också. Detta är väl inte så himla mycket att göra?
Jag skall börja på ett nytt jobb också så att jag överlever sommaren. Det är lite hinder i vägen involverandes drogtest, godkännande av enhetschefen et cetera. Det skall dock inte vara några problem.
Mina vänner gifter sig nästa helg, så det kommer att kosta en del pengar att ordna med färja och vistelse i Visby under en helg. Detta leder mig ganska utsökt vidare till det mest vitala problemet som för tillfället råder, den ekonomiska situationen.

CSN nekade mig fullständigt retroaktivt bidrag och har helt sonika struntat i att titta på mina ansökningar efter det, trots mängder med telefonsamtal. Detta betyder att jag efter att ha lånat 11000 av en vän och livnärt mig på det i tre månader nu åtminstone får studiestöd, men detta måste jag använda för att betala tillbaka. Detta betyder då att jag får leva i total misär framtill över sommaren också tills första lönen kommer. Jag förstår inte att Sverige tillåter en medborgare att tvingas överväga om pengarna räcker till ifall han går och köper ett paket mjölk.

Lägg till detta att man är konstant förkyld och inte kan träna, bara ligga hemma och må dåligt och ständigt ha saker att göra så har ni en ungefärlig uppskattning av hur jag lever för tillfället. Visst, det är roligt att plugga, men inte när man ständigt mår skit. Fast jag antar att det är likadant för alla. Jag är rejält imponerad över hur alla andra människor klarar av att vara glada, göra roliga saker, njuta av livet. Jag förstår inte hur ni orkar, för jag gör det inte. Kudos till er!

Vad som väntar den här helgen är som sagt en hel massa studier. Dock återstår det att se när man väl lyckas sparka igång sig själv. Typ när kaffet börjar avta, magen och lungorna slutar smärta och skakningarna lugnar ner sig. Nåja, jag bloggar vidare.

Folk säger att jag är dramatisk. Och ja, det stämmer bra, jag är dramatisk. Varför? Jag har noterat att de intressen jag har och utför i rekreationssyfte nu slutat fungera som avslappning. Det har övergått i ångestladdade saker som jag mår dåligt av. Och för att slippa ångesten försöker jag helt och hållet ge upp dem för att sluta må dåligt. Det är min självbevarelsedrift som tar över. Att avslappning istället övergår i ångest är ett stort problem jag verkligen borde prata med någon om. Men när man befinner sig i denna ekonomiska situation, vart vänder man sig då för gratis hjälp? Vad tar man sig till? Är det här life as we know it? Om livet är på det här viset för alla, då undrar jag verkligen hur mänskligheten orkat fortplanta sig...

Nu har jag för ont i lungorna för att fortsätta, stay tuned for more... TALES OF INTEREST!

Nu är det dags igen...

2009-05-06T12:40:00.001-07:00

...att blogga, att hata... att sluta upp med något.

Att sluta med någon vana eller börja med en ny har varit den här bloggens jargong från Dag 1. 80% av internets bloggar består av människor som spyr ut sin avsky med hoppet att någon skall läsa det och finna det som skrivs komiskt. Jag kommer aldrig att sluta spy galla över samhället och livet as we know it. Jag kommer alltid att vara förbannad och dryg och less på någonting eller någon. Det är lika bra att finna sig i det, så att det blir enklare att blogga om eländet.

Vad som upprör mig idag är sport. Dock inte vilka sporter som helst, utan sport som drar en stor publik och väcker känslor. Fotboll är i synnerhet en sådan sport. Fotboll är någonting jag älskat sedan liten grabb, och kärleken till fotbollen som konstart kommer aldrig att dö ut. Det som upprör mig med fotboll är den idioti och trångsynthet som den lockar fram ur simpla människor som projicerar sitt hat och sin kärlek till eller mot ett fotbollslag, en spelare eller både och. Varför är det så?
Att man bryr sig det minsta om ett resultat är per definition helt sinnessjukt. Att ett resultat påverkar en positivt eller negativt. Okej, en positiv påverkan är i grunden bra för det mänskliga psyket även fast det kommer av totalt idiotiska anledningar. Men...

...om ett fotbollslag som man sympatiserar med förlorar, varför bryr man sig det allra minsta om det när det är konsten som är idrottens skönhet? Kan det vara en bitter känsla som tränger sig på för att favoritlaget inte spelat enligt förväntningarna, att man blivit på sätt och vis berövad något man ansåg sig ha rätt till? Visst, det går att köpa allt sådant, absolut. Men, varför ska man stå och skrika och få totala raseriutbrott för att saker och ting inte går lagets väg? Det är helt och hållet sinnessjukt att bry sig så otroligt mycket om fotboll.

Och om laget man sympatiserar med slutat spela en fotboll man tycker är bra, varför ska man fortfarande stå och skrika och heja på laget? Varför, när det finns andra lag som spelar en vackrare fotboll, som utövar konsten bättre? När det inte anses vara okej att ens tala gott om ett annat lag för dess sätt att spela, då har någonting gått förlorat. Och en stor skara människor står och försvarar detta beteende. Ni simpla människor som tycker att man skall hålla sig till ett fotbollslag, ni har missat poängen med fotbollen helt och hållet. Ni behövs dock för att upprätthålla den sportsliga andan.

Jag exkluderar mig härmed helt och hållet från alla vidriga bönder och idioter som skriker om att man ska dö för sitt lag och får dampanfall så fort det egna laget släpper in ett mål. Ni kan dra åt helvete, och jag hoppas att ni dör en plågsam död. Aldrig att jag tänker titta på fotboll igen när ett beteende som det jag nämnt ovan är socialt accepterat både innanför och utanför supporterkretsar. Det är vidrigt, och det finns så mycket mer skit som jag inte orkar skriva om.

Idag var jag på en fotbollsmatch, Bajen-Kalmar. 8500 människor kom för att titta på Bajens debacle. Publiken buade åt att inte fler människor var där för att se matchen. Inte undra på att folk inte kommer för att titta på fotboll när majoriteten är små tonårspojkar som druckit hembränt och försöker slåss med allt och alla för att de har damp.

Jag tänker sluta...

2009-02-01T16:00:00.001-08:00

Jag ska sluta dricka kaffe. Jag mår bara förjävligt av det. Dricker jag det på morgonen mår jag illa på bussen till skolan och svettas hela dagen och känner mig så äcklig att jag måste hem efter lunch. Skitkaffe. Andra gånger blir jag bara helt stissig av det och kan inte fokusera på en sak, så jag kan inte göra någonting vettigt under koffeinkicken. Andra gånger kan jag bara inte sova. Det är få gånger som jag får ut någonting positivt av kaffe annat än när det agerar sällskapsdryck.

Jag tänker sluta använda datorer. Det äter upp så otroligt mycket dötid. Två tredjedelar av tiden man sitter vid datorn gör man inte annat än väntar på någonting annat. Den resterande tredjedelen utgörs av att spela spel, slösurfa, chatta et cetera... Säg också att jag sitter vid en dator åtta timmar om dagen. Dessutom låter den förjävligt och det blir skitvarmt i rummet och mina blommor dör. Jag brukar stänga av TV:n i bakgrunden för att den låter för mycket, och kvar är det dova ljudet av fläktarna från datorn. Och det låter bara så jävla irriterande mycket.

Har man saker att göra en dag så blir det inte mycket vaken tid kvar efter de åtta timmarna man i snitt spenderar vid en dator. Säg också att det är en helgdag då jag sitter där alla dygnets vakna timmar i brist på annat. Det går bara inte. Fyfan.

Jag har sagt att jag tänker sluta styra upp saker hela tiden. Grejen är att jag är den enda som någonsin styr upp någonting, och världen behöver en ledare. Därför tänker jag inte sluta skapa, styra, ställa et cetera. Ni behöver mig lika mycket som jag behöver er, like it or not.

Nu jävlar ska jag.. ja, vad då? Jag är för koffeinbeskjuten för att kunna sova, och för full av ångest för att åstadkomma någonting vettigt, så jag är precis som så många gånger förut fast i ingenmanslandets underbara paralys. Och där lär jag bli kvar om inte den linjelika vägen jag följer ej tar en sväng åt ett annat håll inom en jävligt snar framtid.

Dra åt helvete!

w08d01

2009-01-26T13:51:00.000-08:00

Sådärja! Avslutningen på veckan blev helt enkelt som sådan att jag inte orkade åka och träna varken i lördags eller söndags. Jag fick dåligt med sömn och hade lite saker att göra vid sidan av träningen, men eftersom jag sprang på väldigt bra och genomförde de tre föregående passen klockrent så kunde jag vila lite med gott samvete.

Måndag idag och med tre dagars vila i ryggen gick jag ut hårt och klockade 15 km på finfina 1:27:54. En liten finputsning av det så har jag uppnått mitt mål ganska tidigt. Dock är det en sak att hålla ett och samma tempo i 15 km, att klara det i knappa 4 timmar innebär fortsatt hårt arbete.

Med tanke på att jag gick såpass hårt ut redan första dagen på veckan tänkte jag försöka springa totalt 40km den här veckan med ett kortare pass i morgon på säg 5 kilometer följt av två 10 km-pass på torsdag och lördag. Två pass styrketräning skall dock hinnas med, så i morgon och torsdag blir lite avgörande för hur det blir. Känner jag att jag orkar några kilometer till utan problem i morgon kör jag på det, samma sak på torsdag.

Eller så blir det 35km totalt ändå, vilket inte alls är fy skam, och jag hinner med mina styrketräningspass utan stress. Den som lever får se.

Idag är även dag 17 i min nykterismkalender, och det börjar bli svårt att komma ihåg hur många dagar man är uppe i. Någon får hålla räkningen åt mig. ;)

Nu satan ska jag sova, hej!

w07d04

2009-01-22T04:49:00.000-08:00

Hej igen!

Lite kort om vad jag åstadkommit hittills den här veckan...

Måndag - Löpte drygt 5 km och styrketränade rygg och bröst, ett perfekt genomfört pass från min sida.
Tisdag - Skulle egentligen träna men sov uruselt och lyckades inte fylla på med energi efter att jag kommit hem från träningen dagen innan så jag mådde riktigt illa hela dagen. Spanjorerna firade att det var måndag kvällen innan så när jag kom hem var det 15 personer som stod och lagade mat...
Onsdag - Tränade på onsdagen istället. Löpte 12.90 km på 75 minuter och noterade att jag brände 1129 kalorier. Återigen ett perfekt genomfört pass. Det enda dåliga var att endorfinkicken uteblev, och jag måste helt enkelt läsa på om hur man på rätt sätt fyller på med vätska och energi efter långdistanslöpning.
Torsdag - Med andra ord idag. Dagen är ung, men jag funderar på att löpa 5km och styrketräna armar och axlar. Dock är ju träningsvärken noterbar så det kan komma att bli av i morgon istället. Känner att jag håller på att bli sjuk också så det kanske är bättre att vila.

Kommande:

Planen var att slöa mig igenom 15 km på lördag, vilket numer känns lite överflödigt med tanke på att jag sprang närmare 13 km igår i ett högt tempo. Därför kanske det blir ett pass på 10 km istället, men vi får se, det vore i sådana fall personligt rekord i distans att springa 15 km, så det vore ju roligt för självförtroendet. :)

Detta är även min 13:e dag utan alkohol, och det ska firas! Förslagsvis med lunch?

Auf wiedersehen!

Inga nyårslöften - bara öl!

2009-01-18T04:46:00.001-08:00

Oh, and by the way... I forgot to mention one thing...

Jag har inte druckit en droppe alkohol på nio (9) dagar. Jag kan inte besluta mig för ifall det är patetiskt eller riktigt duktigt. Det mesta på min fritid som ej involverar träning relaterar i någon form kring alkohol. Nu har jag bestämt mig för att avstå från all alkohol till den 31:a maj. Varför det datumet? Bröllop på Gotland. Varför denna avhållsamhet? Marathon den 30:e maj. Jag tänkte då att, om elitidrottare under tävlingssäsongen avhåller sig helt från alkohol, varför ska inte jag?

Faktum är att det inte är så himla lätt att hålla sig ifrån alkohol en vecka. Varje dag är det någon som vill titta på film och dricka folköl. 3-4 kvällar i veckan är det en bekantskapskrets som vill dra ut på krogen och dricka öl. Var och varannan helg är det fest då man dricker öl. Är man hos föräldrarna och hälsar på så frågar farsan om man vill ha en öl eller en whiskey. Det är i sanning inte så himla enkelt som det låter. Nu har jag fått en start på nio dagar, en kvantitet som inte är så himla enkel att nå upp till. Det är svårt i början, och därför är jag lite stolt över att jag lyckats.

Lite exalterad blir man ju också när man tänker på vad detta kan innebära för framtiden ur träningsperspektiv. Genom att presentera detta på bloggen kommer jag dessutom att tvingas avhålla mig eftersom jag skulle skämmas ihjäl om jag gav efter för begäret. ;)

Skål!

w06d07

2009-01-18T04:22:00.000-08:00

Tränade armar och axlar tidigare i veckan. Löpte en dryg mil i måndags/tisdags och tränade även igår. Ett pass på 12 kilometer med växlande tempo. Eftersom jag inte orkar köra fullt ut i mitt marathontempo ännu så tillämpar jag etappupplägget. 5 minuter i 10 km/h, 5 minuter i 11 km/h. Jag känner att jag börjar kunna trappa upp till 15 kilometer väldigt snart.

Jag tänkte egentligen träna idag med, men i och med att jag kom hem 4 i morse så var det out of the question. Then again, så börjar skolan i morgon, så det är i högsta grad aktuellt att stanna hemma och förbereda sig mentalt för en lång termin med mycket press.

Week 07

Kommande vecka har jag föreläsningar på måndag, onsdag och fredag (stående schema två månader framöver) samt räkneövningstillfällen på onsdagseftermiddagar. Detta ger mig två dagar i veckan där jag är ledig och kan krypa upp i tid för att träna. Detta är även min plan. Träning på måndagar, tisdagar, torsdagar och lördagar var planen. Så mina mål för kommande vecka är följande:

- Två gympass, ett för armar & axlar, ett för bröst & rygg. Benen och magen tränar jag under löppassen så just nu känns det överflödigt att träna extra.
- Fyra löppass, två längre och två kortare.
- På lördag blir det ett längre löppass i segare tempo för att orka 15 km.

Awakening

2009-01-07T13:52:00.000-08:00

Satt och ögnade igenom lite gamla bilder på datorn och blev en aning nostalgisk. Visst har jag sett allt förut, men jag har aldrig suttit mig ner och verkligen tittat på bilderna och tänkt tillbaka på tillfällena då de togs. Just nu går det inte att föra över dem men det var inte därför jag började skriva.

På bilderna ser jag en glad kille på gränsen till man som skrattar och ler på varje bild. Den tiden då bilderna togs var den hittills bästa i mitt liv, och jag insåg en sak. När jag kollar på bilderna från den här tiden om fem år, vad kommer jag att tänka på då? Jag kommer inte minnas några avsevärt roliga saker. Ingenting speciellt alls. Och då slog det mig, ska det verkligen vara så? Är det så jag vill att saker och ting skall utveckla sig?

Man kan fokusera på det negativa och i oändligheter älta vad som hände, hur blev allt som det blev et cetera. Det har jag ingen lust med. Det känns som att jag ältat samma sak om och om igen alltför länge. Ingenting kommer att bli bättre av det om man inte gör någonting åt saken, något jag ironiskt nog tänkt på väldigt länge utan att någonting skett.

Poängen är att det plötsligt gick upp för mig att jag inte vill sitta om en massa år och minnas en tid då jag ödslade allting på att älta helt och hållet onödiga saker. Jag vill minnas glada tillfällen då jag och folk runtomkring njuter av tillvaron i stora drag. Jag vill minnas att jag var inte bara ambitiös, utan även produktiv och verkligen gav mina ambitioner en ärlig chans. Jag vill inte minnas ett mentalt mörker som likt ett svart hål dräper allt vad glädje heter för mig och alla i min omgivning.

Jag har alltid haft höga ambitioner, och ständigt väntat på rätt tillfälle för att skrida till verket med mina planer på att bli något här i världen och visa mina belackare hur otroligt bra jag egentligen är. Problemet är att tillfällen givits varje dag, varje år utan att jag tagit dem i akt. Nu är jag inne på en högskola, och jag kan plugga allt det jag är intresserad av. Jag är skriven som student, och jag har kurser att ta hand om, men återigen låter jag tillfällena glida mig ur händerna.

Detta är källan till det tidigare nämnda mentala mörker som omsluter min värld och som jag senare kommer att minnas från den här perioden i mitt liv. Och den här källan göder ständigt mörkret med min ångest över allt ogjort och stressen över de oändliga möjligheter jag faktiskt har inom räckhåll. Jag vill inte minnas mitt nuvarande liv på det här sättet.

Det är alltså dags att likt Zach Braffs huvudrollskaraktär i "Garden State" vakna upp från dvalan och faktiskt ta tillvara på en av alla dessa oändliga möjligheter, ta tag i den och se vart det bär hän. Även fast jag kanske inte kan leva upp till mina absurt höga förväntningar så kan jag i varje fall minnas att jag tog försökte ta vara på en möjlighet.

w05d06

2009-01-03T10:24:00.000-08:00

Idag sprang jag 9 kilometer på 59.40 och sprang av mig 803 julkalorier. Ganska lugnt tempo med andra ord. Körde rakt igenom utan vattenpaus, och åt ganska dåligt innan, så jag var en aning borta i huvudet innan jag fick komma hem och äta.

Jag undrar vilka mål man skall sätta för nästa vecka. Återhämtning, förberedande löpning, styrketräning eller försöka komma vidare från milen? Vi får se i morgon.

2008 - en mental berg-och-dal-bana.

2009-01-02T16:16:00.000-08:00

2008 bjöd på sina toppar och sina dalar och det är med blandade känslor som man beger sig på en liten nostalgitripp för att summera det gångna året. Vad hände egentligen i början av 2008?

Nyårsafton 2007/2008 fördelades på ett antal ställen. Det jag minns var att jag var full hemma hos Simon och Johanna som då fortfarande bodde vid Mariatorget. En promenad därifrån till Sveroks kansli i slakthusområdet fick mig att nyktra till, och där vaknade jag sedan upp morgonen efter med Felicia och Sara.

Januari och februari var slutet av min mentala kollaps. Det var i själva avslutandet av min omfattande depression. Jag vantrivdes med allting i mitt liv och just då tog jag det viktiga beslutet att ändra på saker och ting. I januari tog jag även hand om min kompis söta nakenkatt Snutte när hon var i Asien på vallfärd. När jag en dag kom hem och fann katten död under min säng brast det totalt och jag hamnade i ett dygnslångt chocktillstånd. Jag tog taxi till min flickvän och låg i fosterställning i hennes säng och varken åt eller drack.

Efter detta tog jag det viktiga beslutet att avsäga mig ansvaret som chefredaktör för fakultetstidningen. Jag hoppade av alla ideella arbeten, och sedermera även skolan för en kortare paus. Jag läste in en kurs på knappa två veckor för att åstadkomma något, sen gav jag upp. På två dagar tog jag beslutet att flytta från Bredäng där jag vantrivdes något ofantligt. Jag packade allt jag ägde på en kväll och spenderade nästkommande vecka med att sova i fakultetens föreningslokal. Efter att vi hämtat grejerna flyttade jag hem en bokhylla och en kasse kläder till mina föräldrars vardagsrum för att bo på deras soffa i två månader.

Nu fick det bära eller brista, jag var tvungen att hitta någonstans att bo, och beslutade mig för att utnyttja mina köpoäng hos SSSB och flytta till lappis. Detta fick mig att må en aning bättre. När jag sedan avslutade mitt förhållande med min flickvän fick jag lugn och tid och ro till att samla tankarna. Detta var i början av maj.

Utan ett förhållande. Utan arbete. Utan studier. Jag stängde ut mina vänner för att ta mig en rejäl funderare över livet. Inga måsten. Nästkommande månader spenderade jag med att tänka. I början hände ingenting, men allt blev så småningom bättre ju mer tiden led. Till slut började jag komma tillbaka i gammal god form, och kände återigen för att skratta. Sommarmånaderna kom och gick och jag umgicks med mycket nytt folk och njöt av livet. Augusti kom med en tenta som jag klarade av för att återigen få studiestöd. Allt verkade vara på väg åt rätt håll igen. Spikrakt.

Det trodde i varje fall jag. Min mörka syn på livet tidigare under året gjorde mig ihågkommen som en bitter och arg människa bland mina vänner. Vänner och bekanta var inte heller sena med att påpeka att jag var "bitter". Detta kunde jag skratta åt i början, men när det frekvent dök upp mer och mer började jag undra. "Är jag verkligen så less på livet att jag inte märker det själv?". Detta var i september.

Tentorna i september och oktober klarades av, men ett frö hade redan såtts och börjat gro. Jag skippade en utav tentorna för att jag inte orkade plugga mer. När de nya kurserna drog igång var det som om allt det jag byggt under ett halvår bara rivits ner. Motivationen försvann och jag började ta åt mig mer och mer av vad folk sade. Till slut orkade jag inte ens ta mig ner till skolan.

November kom och gick likt en dimma, och när december tog vid fick jag massiv ångest.
Över tentor och över relationer. Allting. Det enda jag kunde fokusera på var hur dåligt allting var. Trots att det var mindre än en månad sen har jag inget minne av december. Allt är en enda stor dimma, precis som november. Allt det dåliga som skett liksom väller över. Eller vänta, en bra sak skedde faktiskt.

Jag träffade en gammal bekant, som fick mig bitvis på bättre tankar. Tyvärr tog ångesten överhanden och jag är rädd för att jag sabbat det som potentiellt kunnat ske längre in i framtiden. Insikten av det gjorde ingenting bättre. Perioden mellan jul- och nyårsafton fungerade dock som ett litet uppvaknande, precis som tio månader innan. Jag beslutade mig för att jag skall söka hjälp för att må bättre och sluta lägga allt skit på andra. Det räddade nyåret.

Nyårsafton och dagarna innan var riktigt roliga, och tillbringades frekvent i goda vänners sällskap. Man borde nästan länka till lite bilder, men det orkar jag inte. Senaste veckan fick hursomhelst mig på bättre tankar, och i och med att det nya året precis tagit vid så är det lättare än vanligt att bygga vidare på. Mitt enda nyårslöfte är att sluta ta nederlag så allvarligt, utan se det som ett sätt att förändra saker på. Nederlag är något att dra lärdom ifrån. Genom att ta dem på fel sätt föder det fler nederlag, och det blir en ond spiral som jag alltför väl känner till vart den slutar.

Det här är nog första gången jag säger detta och verkligen menar det, men... GOTT NYTT ÅR! Jag inte bara hoppas att 2009 ska bli bättre än förra året, jag ska försöka göra något åt det på egen hand med.

Peace out.

w05d01

2008-12-29T10:08:00.000-08:00

Lite inaktivitet pga studier och julledighet.

Just nu är allt totalt kaos, och det går inte att förklara på något sätt hur illa det egentligen är. Jag ska göra ett sista försök att på egen hand lösa allt.

I träningsväg har det inte blivit mycket löpning pga studier, och min planering har gott i kras lite halvt. Nu vankas nyår, och det kommer på nytt förhindra mig från att träna korrekt. Att hävda något annat vore mer eller mindre pretentiöst skitsnack. Vi får se hur den här veckan formar sig. Målet är att vara igång igen när den sjätte veckan börjar.

I'll keep you posted.

Ett kärt återseende

2008-12-15T09:38:00.000-08:00

Den 6:e december skrev jag ett inlägg om hur mycket helgen och framförallt den kvällen sög och avslutade med att jag satt i min badrock med en folköl. Direkt när jag var klar så tog kvällen ändå en vändning, och på begäran förtäljs den i detta inlägg.

När jag väl gjort mig komfortabel i min badrock och öppnat folkölen så ringde telefonen återigen. Det var min kära kompis som jag berättade om, hon som jag inte hade träffat på väldigt länge. Denna kära någon är även en trogen läsare av den här bloggen. Hursomhelst så beslutade vi oss för att hon, jag och några gemensamma bekanta skulle bege oss ut på någon krog på stan för att åtminstone träffas. Och ett väldigt kärt återseende blev det! Världens längsta kram, typ!

Sedermera gick vi runt på stan för att hitta någonstans sätta oss för att ta en öl. Efter en lång och omständlig promenad på Kungsholmen insåg vi att varken tiden eller vädret var på vår sida. Majoriteten begav sig hemåt, medan vi tappra tre återstående, prompt beslutna att hitta på någonting, begav oss vidare in mot innerstan. Under tunnelbanefärden kom vi fram till att alla ställen är a) stängda, b) har på tok för hög åldersgräns (typ 26) eller c) inträde.

Efter en stunds betänketid slog blixten ner från en klar himmel och poletter trillade ned från alla håll. "City Krog!" utstötte jag. Den sunkigaste, vidrigaste krogen i hela staden. Inte ens den lokala alkiskrogen slash pizzerian kan mäta sig i sunkighet med City Krog. Efter att jag först råkade gå åt fel håll vid korsningen Vasagatan/Kungsgatan så kom vi till slut fram, och ja... resten är historia!

Gauss, Cauchy, Stokes...

2008-12-14T12:11:00.000-08:00

Ja, vad säger man? Motivationen till studier är noll komma noll noll noll just nu. För tillfället läser jag en kurs i matematisk analys som behandlar kurvintegraler, ytintegraler och serier. Detta är ingenting det allra minsta svårt, och faktum är att det är ganska roligt att pyssla med. Nu var det så att efter halva terminen drog denna kurs igång, och detta ungefär samtidigt som jag förlorade all motivation för det här året. Detta genererade i att jag inte orkade med den halvpretentiösa starten på kursen som jag önskade och är kapabel till. Kursen i sig är som jag sa inte speciellt svår, det handlar mycket om att förstå rent geometriskt vad tusan det är man sysslar med. Själv började jag bläddra igenom böckerna för en dryg vecka sedan, och sedan dess jag gjort en del gamla tentor. Allt är verkligen enkelt, bara det att det är så oerhört tråkigt utan motivationen. Vi har en obligatorisk bevisdel av diverse satser, och det är jätteenkla bevis, men jag orkar bara inte lära mig dem helt och hållet. Jag är verkligen heltrött på den här kursen.

Våra föreläsare är för övrigt en starkt bidragande orsak till förlusten av intresse. Bägge är insnöade på sina respektive områden, och ingen gör egentligen någonting som relaterar det allra minsta till kursen. Föreläsningarna är med andra ord total slöseri med tid. Lusten att då läsa i boken är inte heller särskilt stor, vilket gör att man inte har några särskilda frågor att ställa till föreläsaren.

Det som grämer mig allra mest är att jag utan något avsevärd ansträngning skulle kunna få A på kursen, om jag satte mig ner och verkligen finslipade allting från och med nu. Men jag orkar verkligen inte. Jag tittar på en övningstenta, och vet ungefär hur jag ska göra. Jag vet alla steg i lösningsalgoritmerna. Det är så himla synd att betygen blir så oerhört lidande när man förlorar motivationen.

Äsch, bara skitsnack. Jag ska sova nu. Ajöss och tack för krillen.

w02d02

2008-12-14T11:58:00.000-08:00

Träningsresultat för vecka 2:

Tre pass löpning fördelade på två mer än milslånga pass i förväntat marathontempo samt ett långsammare pass på dryga halvmilen. Mer än så hanns inte. Förmodligen blir det mycket mer träning nu när jag är ledig efter tentan på onsdag. Idag blev det inget pass i och med att jag var tvungen att tvätta i morse och plugga på dagen och kvällen. Jag är speciellt nöjd med att jag lyckades springa i mitt förväntade marathontempo, någonting jag hoppas kunna bygga på veckan som kommer. Fler pass i den stilen och jag klarar av första milen felfritt innan nyår. Det är ett litet mål jag har för december månad. Ett annat mål som snarare är en förhoppning är att springa 15km innan nyår.

Nästa veckas mål är som följer:

- att springa totalt minst tre mil under veckans gång.
- att klara av att springa en mil utan att vila (brukar stanna någon minut och dricka vatten efter ungefär 40min).
- försöka ro ett par minuter vid varje tillfälle då jag är på gymmet.

Två klara, inte alls särskilt ouppnåeliga mål, samt ett som kan tyckas vara en aning pretentiöst. Anledningen är dock att jag vill träna kondition på flera olika sätt, vilket jag tror bara är till min fördel som långdistanslöpare.

Göteborgsvarvet

2008-12-13T03:42:00.000-08:00

Och en sak till.

En vän till mig förkunnade att hon inte skulle springa Stockholm Marathon, men däremot hade hon anmält sig till något som kallas Göteborgsvarvet. Detta är en av världens populäraste halvmaror, som i år faktiskt slog världsrekord i antal anmälda, 53 593 stycken! Loppet går av stapeln i Göteborg den 16:e maj, dvs nästan precis två veckor innan Stockholm Marathon. Min eminenta idé är att springa Göteborgsvarvet som uppvärmning, och det klaffar ju klockrent rent tidsmässigt. En halvmara två veckor innan en hel, vad tror ni läsare om det? Kommentera gärna!

Det som är synd är att anmälningarna är stängda redan, så jag får vänta lite på sista minuten-anmälningar... så jag hoppas att det går.

w02d05

2008-12-13T03:30:00.000-08:00

Nu separerar jag inläggen lite. Det här handlar enbart om veckans träning, emedan inlägget efter inriktar sig mer på diverse förseelser som härrör från gårdagen.

Igår sprang jag återigen en dryg mil i mitt marathontempo. Exakt hur långt det blev vet jag inte, men jag tror det stod 10.54km på 60 minuter. Det var ett ganska jobbigt pass rent mentalt; jag pressade mig igenom passet från minut 20 till minut 43 då jag vilade en minut för att dricka lite vatten. Slutet av passet gick sedan av bara farten.

Magen krånglade inte alltför mycket, vilket var skönt. Det jobbigaste är att det känns som om magen är full med luft, och man får bara en känsla av att behöva rapa efter ett tag. Detta är å anda sidan väldigt påfrestande, eftersom det förhindrar mitt regelbundna luftflöde till och från lungorna, vilket gör att jag helt kommer ur synk och det tar en stund innan jag kommer in i flytet igen. Väl i flytet så är inte den mentala biten särskilt svår, där är det väldigt lätt att sålla bort utomstående faktorer, trötthet o. dyl. Hamnar jag i ett sådant flyt vet jag med mig att jag skulle kunna springa väldigt långt, hur trött jag än är.

Benen var lite smått tunga, men inte alltför mycket. Efter en stund kände jag inte av veckans tidigare träningar överhuvudtaget. Mina ben är väldigt starka, och de orkar med väldigt mycket. Detta är också en skön grund att stå på, jag vet med mig att benen orkar springa långt och intensivt.

Med facit i hand har jag sprungit ungefär 2.7 mil den här veckan, och jag tänkte hinna med fem kilometer i lätt takt innan nästa vecka tar vid. Måndag och tisdag blir troligtvis vilodagar för kroppen, då tenta väntar på onsdag.
Onsdag och torsdag var för övrigt vilodagar, onsdag var en menad vilodag, emedan torsdagen var ett resultat av att jag var väldigt trött mentalt och behövde vila efter en intensiv dag i skolan. Jag är lite missnöjd med torsdagen, men i övrigt har veckan varit lyckad ut träningssynpunkt.

More to come.

w02d02

2008-12-08T21:32:00.000-08:00

God morgon, bröder och systrar. Det ligger ett tjockt mörker utanför mitt fönster, och det var således väldigt svårt att stiga upp redan klockan sex. Men, it's all for the good. Jag har svårt att formulera mina meningar på ett vettigt sätt såhär på morgonkvisten så jag tar en kort version om gårdagens träning.

20-21:30 befann jag mig på gymmet för att löpa en timme. Det var just denna timme som helhet som jag ville åt ikväll. Ett par pauser under den kunde jag gå med på, bara jag fick den här timmen och dryga milen löpt.

Statistiskt sett brände jag drygt 900 kalorier under en timmes löpning i 10.89km. Under denna timme hann jag med en paus efter exakt 41 minuter (varpå jag stannade löpbandet). I slutet sprang jag i ett långsammare tempo, annars höll jag mitt marathontempo större delen av passet.

Två viktiga resultat kommer av passet. Jag var lagom sliten efteråt, men efter en stund spred sig en oerhörd harmoni som jag aldrig tidigare känt. Det är verkligen skönt att springa långt, och jag har bättre kondition än vad jag tidigare trott. Det andra resultatet är dock att jag tvingas räkna in en till faktor i träningen framöver, och kampen mot denna faktor kan komma att bli avgörande. Denna faktor är min mage. Den har aldrig varit särskilt välfungerande, och på senare år har det blivit värre. Efter ett par minuters löpning känner jag en stor tyngd i buken, och det spelar ingen roll om jag ätit nyligen eller långt innan passet. Detta är något som kräver diverse efterforskningar. Jag gjorde en gastroskopi i början av september men har fortfarande inte fått något svar (hurra för den trygga sjukvården i Stockholm).

Nu återstår att se vad denna dag kan ge.

w02d01

2008-12-08T00:19:00.000-08:00

Sedär. Andra veckan har börjat, och jag är fast förankrad i skolans grå lokaler i kräftriket. Kaffet är upphällt och datorn uppkopplad. Nu är det bara att köra igång.
Föra veckan blev det inte mycket träning, söndagen kompenserade något med ett badmintonpass.

Ikväll väntar ett löppass nu när motivationen återkommit. Jag funderar även på att helt avhålla mig ifrån alkohol. Ingen vidare nyårsfest men lika bra är väl det. Det brukar aldrig sluta bra ändå.

Jag återkommer lite senare.

Det svänger fort...

2008-12-06T13:48:00.000-08:00

Ja jävlar, nu kan jag faktiskt förtälja det som verkligen skulle förtäljas i föregående inlägg, inklusive lite nytt skvaller.

Till att börja med så är det korridorsfest en våning upp, i huset mitt emot och i huset bredvid. Mitt kök ockuperas av femton stycken spanjorer som sitter och förkrökar och blockerar eventuella försök till att tillaga någon form av middag. Detta gör mig en aning arg eftersom jag börjar bli ganska hungrig. Sen så är det skrik inte bara inifrån köket. Det kommer från gatan också, det är skrik överallt och musik på såpass hög ljudnivå att jag inte ens hör min egen TV i bakgrunden. Och det värsta av allt är att jag inte har någonstans att ta vägen...

...därför kom samtalet från min kära vän som en glad och positiv blixt från en annars så tragiskt klar himmel. Vännen ifråga är någon jag inte träffat så värt mycket på länge, men vi har fått bra kontakt igen och jag har verkligen längtat efter att få träffa henne igen. Så nu när hon ringde vid 22 och tyckte att jag skulle komma på en liten tillställning som jag faktiskt var bjuden på redan från början, bara det att jag hade glömt bort det... ja, då blev jag plötsligt full med liv igen och inte alls lika bitter som annars sett över hela kvällen hittills.
Så jag förberedde mig, och drog fram kläderna jag köpte tidigare under dagen. Då ringer festens värd, och tycker att "festen har nått sin peak" och att jag skulle ta det i beaktning om jag övervägde att åka den långa vägen (25 min) dit. Det tyckte jag ändå var värt det för att få träffa min kära kamrat och lite andra människor som jag inte sett på länge. In i duschen far jag och hinner inte mer än komma ut ur den igen på två minuter förrän samma människa ringer igen och tycker att "kom inte hit, vi är trötta och ska sova och tänkte kasta ut folk nu"...

Så, återigen blir man nedslagen med ansiktet mot asfalten och trampad på av en armé i storleksordningen Sovjetunionen. Det är ungefär som att jag är dömd till att leva ensam för all framtid.

Så, nu sitter jag här i min badrock. Öppnade precis en folköl. Jag återgår till den tradiga vardagen det och det destruktiva umgänget som är jag själv. Nu skall bitterheten få flöda fritt. Dra åt helvete.

w01d06

2008-12-06T13:14:00.000-08:00

Ja jävlar. Det blev inte mycket träning den här veckan. Studierna åt upp större delen av tiden i början av veckan, medan det mot slutet varit den mentala biten som strulat. Det är inte lätt alla gånger. I morgon ska jag försöka släpa mig till gymmet och träna lite cardio för att kompensera.

I övrigt så kan jag ju gladeligen meddela att jag precis som vanligt sitter ensam hemma när det vankas festligheter och helg. Gårdagen bestod i att må dåligt större delen av dagen, därefter åkte jag hem till mor min som bjöd på pizza och film då farsan var ute på firmafest. På kvällen stirrade jag mestadels in i väggen här hemma i takt till det monotona ljudet av en datorfläkt och bakgrundsljudet från TV:n som tyckte att på fredagar tittar ingen på TV, så vi skiter i att ta emot signaler och visar istället det alltid lika jämna "Myrornas krig".

Denna dag började precis som den föregående slutade, för att allteftersom arta sig till en riktigt trevlig dag med kära mor och bror på stan. Vi gick för att köpa kläder till mig och min bror, en julklapp från morsan. Det rundades av med en middag på Beefeater. Därefter var det tänkt att jag och en kamrat skulle dra oss till en fest här i närheten. Min kära kamrat somnar såklart och vaknar inte förrän 22. Fram tills dess har jag suttit i min under dagen införskaffade badrock och sälat i soffan. Vad jag ska göra ikväll? Pjah, slänga mig ut från taket låter lockande.
Detta inlägg skulle handla lite om min bitterhet gentemot allt och alla, samt mitt hat över att Lappis är fullt av idioter, i synnerhet befolkandes mitt kök. Dock fick jag precis just nu lite brådis, och en förklaring kommer i morgon.

Sov gott.

w01d02

2008-12-02T06:09:00.000-08:00

Första passet idag. Käkade tidig frukost vid sjutiden och drog iväg vid 10 till gymmet, så en del energi hade hunnit lämna kroppen. Därför blev det ett intensivt tricepspass med lite lättare vikter samt 40min löpning, mestadels det tempo som krävs för att glida i mål på under fyra timmar i maran.
Statistiskt sett blev det 630 brända kalorier under 40 minuters löpning i totalt 7.04km.

Två bananer på det tills jag hann hem för en lättare lunch bestående av en burk tonfisk, lite gurka och två kokta ägg. Bör man fylla på med någon kolhydratkälla på det kanske?

Var ganska trött efter löpningen, men siktet är stenhårt inställt på att orka med en timmes löpning i tempot 11km/h inom två veckor.

w01d01

2008-12-01T07:19:00.000-08:00

Den första dagen av den första veckan består i att inte vräka i sig mat, samt vila upp sig inför morgondagens löppass. Den här natten lär inte gå till historien som en av de bättre. Dryga tre timmars sömn omöjliggjorde all form utav fysisk träning. Detta ger dock mer tid åt den mentala delen, och med det syftar jag på de oändliga kvantiteter av sidor av vektoranalys som jag måste läsa. Middagen får bli någonting litet och grönsaksbaserat, möjligtvis en kvällspromenad på det.

En tanke slog mig tidigare, hur många kalorier går åt när man tvättar? Det är ju ingen större ansträngning att hasa ner till tvättstugan och slänga in tvätten i maskinen, men av någon anledning känns det som att det är jobbigare än det verkar. Har någon några siffror på det?

Stockholm Marathon, nu åker vi.

2008-11-30T15:31:00.000-08:00

Nu börjar allvaret. 1:a december och knappt sex månader kvar tills Stockholm Marathon går av stapeln den 29.e maj. Jag anmälde mig till detta redan i september, men har legat lite på latsidan med träningen. Mitt mål är dessutom att springa in på under fyra timmar, så jag borde verkligen köra igång med löpningen. Eftersom det är nästan exakt sex månader kvar så tänkte jag blogga om eländet.

Med eländet menar jag förstås processen att gå från en lat tjockis till att genomföra ett marathon. Inte alls en omöjlig uppgift, om än väldigt omfattande. Det verkar vara en kul grej för många att läsa om, så varför inte. Efter maran laddar man om och siktar på något annat, till exempel något distanslopp inom cykling. Därför tänkte jag börja posta lite om min träning här på bloggen och samtidigt damma av den lite efter ett par månaders tystnad från min sida.

Nu har jag visserligen inte varit helt och hållet lat med träningen. Jag började löpa under sensommaren och början av hösten, och sprang väl totalt 150km under en period. Därefter hamnade jag i någon ångestfas över andra saker i livet, precis som det brukar ske för min del. Jag har styrketränat sporadiskt i ett par år nu, men har nu kommit igång med även det. Styrketräningen är dock inget jag tänkte lägga fokus på, de senaste veckorna blev det mest ett bra sätt att komma igång igen med träningen. Alongside blir det badminton och förhoppningsvis lite fotboll för att få lite annan typ av löpträning. Vi kan ju börja med att kalla veckan som kommer för vecka 1.

VECKA 1.

Denna vecka skall det förhoppningsvis brännas en del kalorier. Jag ligger fortfarande på en övervikt på cirka 78 kilo, vilket inte är kompatibelt med en löparkropp med längden 173cm. Med tiden kommer jag att gå ner, men vill ändå fokusera på att gå ner lite extra i början för att få en mental kickstart. Den mentala biten är något jag behöver arbeta hårt med, och det gäller inte bara träningen.

Jag har planerat in fyra löppass den här veckan, två kortare och två längre. Detta betyder alltså två löppass på en halvtimme och två på tre kvart. På ett av de längre löppassen hoppas jag orka springa en kvart extra, totalt en timme med andra ord. Jag går ut förhållandevis hårt just för kaloriförbränningens skull, men också för att jag är lite van vid träningen redan. Jag tjuvstartade lite grann för ett par veckor sen. Många säger att man inte skall överskatta sig själv i början, då det lätt blir pannkaka. Förslitningsskador är inte alls ovanliga för en ovan. Jag tror fortfarande på att detta är lagom för mig. Tiden för utvisa.

Utöver de fyra löppassen blir det med största sannolikhet lite styrketräning och badminton. Allt får ske i ett lagom tempo. Om någon har förslag på snabba sätt för kroppen att återhämta sig så är de varmt välkomna.

Stockholm Marathon 2009 - nu kör vi.

Kräftskivan som inte alls spårade ur

2008-08-17T05:27:00.000-07:00

Lustigt, hur det kan gå ibland. My plan to be the center of attention worked almost perfectly... Det var kräftskiva i helgen, och med det brukar folk konsumera våldsamma mängder med alkohol. Så även denna kväll. Efter ett litet tag så framställdes en grogg på vodka och kräftspad. Jag var tvungen att belöna den som svepte denna styggelse, och erbjöd således min telefon i utbyte. Sagt och gjort, och nästan omgående började det skickas sms från min telefon till diverse personer i min telefonbok. Lite kul att de fick ännu mer vulgära svar tillbaka av vissa...
Anyhow, efter ett tags smsande dog batterierna vilket jag tog med ro. Jag blev till slut kvar i lokalen över natten och kom inte hem förrän 18 dagen efter. När jag väl får igång min telefon igen ramlar det in 12 nya sms och över 20 sms om missade samtal. Jag hade ju glömt att jag skulle möta far min hemma hos mig för att laga cykeln, så karln hade ringt till mig och ingen hade svarat. Därefter hade han till slut kommit in i byggnaden och stått och bankat på min dörr utan svar. Mina föräldrar var självklart oroliga för att jag låg död inne på mitt rum eller liknande, så de var lite halvt på väg att ringa polisen. Till slut lyckades jag ringa dem och ge dem lugnande besked om mitt välbehållande. :)
En polare var också lite grinig över att "jag" skickat stötande sms till hans flickvän, och jag har ju egentligen inget annat val än att be om ursäkt eftersom jag gav bort luren, men lite humor var det ju ändå.
Vilket oflyt!

Elektropop och tjockisar

2008-08-02T09:54:00.001-07:00

Vive la fête, Ladytron, The Sounds och Zeigeist. Jag börjar bli en riktig liten elektropoppare. Ve och fasa om jag börjar klä mig därefter. Då tar jag med liv, även fast det vore lite ironiskt med en självmordsbenägen poppare. Jag skulle förmodligen skratta mig till döds. Ja jävlar. Jag har hursomhelst blivit helt såld på elektroniskt den senaste tiden, riktigt sköna grejer.

Polackerna som var och rengjorde spisarna och kylskåpen glömde visst en liten detalj, att även sopa rent golvet efter sig. Det såg ut som ett slagfält efter att de varit där, och jag som hade brått iväg hade inte tid att göra någonting åt det. Eftersom det är min köksvecka är det min uppgift att se till så att det är rent. Döm av min förvåning när jag hittar en arg lapp angående kökets utseende när jag kom hem sent på kvällen. "Det är din köksvecka, då ska du fan hålla rent i köket också. Vi andra ska inte behöva utföra dina sysslor!!". Kul jul.

Scars on Broadway's självbetitlade debutalbum är riktigt bra. Jag har avskytt System of a Down sedan tidernas begynnelse så mina förväntningar var inte särskilt höga. Varje låt är faktiskt bra på plattan, riktigt skön musik. Den får fem A:n, och rekkas hjärtligt till alla cpn därute.

Dagens 'det är aldrig försent': den gigantiska (ca 185kg) karln med joggingbyxor och svett- och pannband som gick runt med stavar i Gustavsberg när jag var där. Påminde om en jättelik lavalampa.

Nej, dra åt helvete!

Mytomspunna metaforer och polerande polacker

2008-08-01T05:25:00.000-07:00

Dagen kunde ha börjat en aning bättre än vad den gjorde idag. Planen var ju att stiga upp vid 9 i vanlig ordning så att man inte sover bort hela förmiddagen. När jag vaknade vid 9 kändes det som om ett urval ur tungviktsboxningens mer framstående deltagare under nattens gång stått och turats om med att slå mig i huvudet. Med andra ord så var jag en aning yr när jag vaknade, så jag somnade helt enkelt om. När jag väl vaknade två timmar senare och gick för att ordna mig lite frukost (och vid det här laget var jag totalt utsvulten) så fick jag ett mindre trevligt bemötande i köket. Där står en stor och upprörd polack (det såg man på den rakade hjässan, hans enorma kroppsbyggnad och hans blåställ) och hade dragit loss bägge spisarna och två av kylskåpen för att göra rent dem. Jag bad på tre olika språk om att få komma förbi för att hämta någonting att äta, men utan framgång. Det fjärde språket fick bli någon form av teckenspråk, men detta verkade göra karln än mer upprörd så jag flydde från köket i ren och skär panik. När han tog rökpaus passade jag dock på att hoppa över grejorna och hämta lite youghurt \o/. Så kan det gå.

Fick ett lustigt mail idag från min gode vän Håkan som kör utskick med rekommendationer om systembolagets nyheter. Följande gick att läsa ur detta mail:

Hercules Double IPA, 9,1%, 355 ml fl, 6000 st., 37:-

En tungviktare från det amerikanska bryggeriet Great Divide (http://www.greatdivide.com/ ). Kraftig doft och en beska som far likt en folkilsken jordfräs över smaklökarna och direkt vidare mot strupen.

Nu undrar jag hur en 'folkilsken jordfräs' skulle se ut. För er som inte vet hur en jordfräs ser ut så ser den ut så här

Den fräser jord, helt enkelt. Kan ni då tänka er en folkilsken jordfräs som löper amok på gatorna. Eller en som står i någon form av inhägnat och fräser runt lite för sig själv, och börjar genast fräsa jord för glatta livet så fort en människa kommer i närheten av denna inhägnad. Lustigt uttryck var det i varje fall.

En mindre smickrande sak skedde precis. Min stora planta stod i mitt öppna fönster och just precis drog en fet vind förbi som skickade ut plantan på en luftfärd jag är tveksam till att den överlevde. Eller ja, luftfärden överlevde den nog, så det oroande är väl kontakten med marken.

Nu jävlar skall jag hämta den, dra åt helvete.

2008-07-31T06:58:00.000-07:00

Så här ser det ut när man spelar Guitar Hero på taket och dricker whisky.

...och han exploderade i ett moln av narvalar!

2008-07-31T06:21:00.000-07:00

Ja jävlar, det ska till en otrolig kvantitet av ord för att förklara allt som har hänt mig den senaste tiden. Därför skiter vi i det. Jag är mitt uppe i en av de tråkigare perioderna i mitt liv, tristessen är total. Jag har tre veckor av 'inget' framför mig, vilket är upprörande. Jag skulle nästan kunna tänka mig att arbeta gratis bara för att få något att göra.

Har varit ute och flängt i olika delar av Sverige den senaste tiden, och olika representanter från andra delar av Sverige har flängt hos mig i Stockholm. Iron Maiden-konserten kröntes med ett midnattsbad och en fylla av Guds nåde, tentan i relativitetsteori var klar på knappa 40 minuter och jag fick VG med marginal, Uppsala har våldgästats där jag hade roligare än jag vågade hoppas. Örebro fick också erfara min dynamiska personlighet ett par dagar. Faktum är att jag är hyfsat nöjd med tillvaron för tillfället. Det var väldigt längesen jag kände mig såhär positiv, och livet verkar vara på väg i rätt riktning. Förmodligen kommer den stora käftsmällen inom de närmsta veckorna...

På morgonen inför Iron Maiden-konserten väntade jag besök, och dum som jag var hade jag varit ute dagen innan och vaknade upp med en mindre smickrande bakfylla. Noterbart var även att jag vaknade upp i Bredäng av alla jävla hålor... Hursomhelst så tog jag mig på stapplande ben och ett groteskt illamående till tunnelbanan och tog mig in till stan för att möta min kamrat. Nu var jag lite tidig så jag fick vänta en stund, så jag satte mig på McDonald's och drack kaffe för att få tiden att gå. Då ser jag den enormaste kvinna jag någonsin skådat. Hon var så brutalt smällfet att det var ett under att skinnet lyckades hålla inne allt fett. Det ännu mer makabra med denna kvinna var att hon sprang, och hon sprang så inåt helvete fort. Hur en sådan enorm kvinna kan springa så fort ligger bortom fysikens lagar. Denna groteska best rör sig i ett rasande tempo och springer rakt in på... McDonald's! 'Hem ljuva hem' fick precis en ny innebörd, och jag var bara tvungen att lägga mig ner en stund på golvet och gråta.

En noterbar skylt ifrån centrala Örebro, 'Fred 0-6'. Vilket oflyt för oss som kom dit strax efter 11.

Käkade på den vidrigaste restaurangen någonsin när jag väntade på tåget, återigen var centrala Örebro händelsernas centrum. Maten smakade bokstavligt talat spya, men det var nästan värt pengarna för att få se en gladtjock karl som käkade lunch samtidigt. Som relation till följande bör nämnas att jag åt 1/3 av min lunch. Karln ber om en extra portion till lunch och sätter sig i närheten av mig så att jag hela tiden har översikt över honom och kassan. Han vräker i sig maten, går sedan för att be om påfyllning vilket de inte gillade i kassan men han fick lite grann. Detta slänger han i sig på en minut, sen ställer han sig i kön igen för att sedan beställa en till lunchbiljett... där har vi alltså dagens 'jag är hungrig'.

Fick ett lustigt sms under vistelsen i gnällbältet; "Dagens 'det är varmt': tjejen som tog av sig BH:n utanför Globen". Så kan det gå. Let the twins loose!

Tequila är en märklig dryck. Trots att det står '38% alk' på flaskorna så spelar det ingen roll hur mycket man dricker, man kan inte bli för full på tequila. I varje fall inte spyfull, utan man blir bara fullare. Bakfyllan är nästan inte märkbar överhuvudtaget, det märks att man druckit någonting eftersom man är alldeles spritvarm i hela kroppen. Detta kan man dock leva med så länge man slipper illamåendet och huvudvärken. Poängen är dock att jag och min partner in crime druckit kopiösa mängder tequila och gjort så jävla mycker sköna grejer att jag funderar på att aldrig byta bort tequilan. Kamrat Tommie-san tyckte dock att det var lite småsjukt att dricka tequila direkt ur flaskan mitt i en lekpark med barnfamiljer som sprang runt överallt. Dock hade han inga invändningar när vi började smygfotografera barnen, men det kan dock ha varit spriten som börjat slå, för jag misstänker att ingen av oss skulle smygfotografera barn i nyktert tillstånd.

Vi var även på fotboll, och såg örebro och bajen spela lika i en medioker match. Det var 90 minuters väntan på slutsignalen så att man kunde gå hem och fortsätta dricka.

Veckans flyttpackning står Pedram för, den iranske pizzanegern som jobbar som säljare på MediaMarkt. Han hade flyttpackat en halväten munk och till försvar sade han att "jag gillar inte att slänga saker". Rykten gör gällande att han åt den till frukost dagen efter, dock är inget bekräftat.

Manlighetspoäng till mig som lagade punkteringen på cykeln. Jag kände mig som en riktig karl när jag var tvungen att använda mejslar, skiftnycklar, en hink vatten och vukslösning för att laga något. Att hålet sen gick upp är en annan historia.

More coming up soon, dra åt helvete!

Viva España!

2008-06-29T14:08:00.000-07:00

Som jag tidigare förutspådde står sedan ca 22:35 Spanien som regerande europamästare i fotboll. Den offensiva gladfotbollen har segrat! Fantastiskt bra gjort av ett lag jag aldrig riktigt vågat hoppas på, deras kvalitet till trots. Ett land utan vinnartradition vågar man sällan hoppas på, därför är jag lite extra glad att just Spanien lyckades i det här mästerskapet. Deras offensivlusta och spelglädje, deras vilja att spela fotboll, segrade till slut. Det är så här fotboll skall vara! Viva España!

Gick hem från centralen till lappis igår vid cirka halvtre på morgonkvisten. Att knata runt i stan nykter vid den tiden är dödsdömt. Alla interaktioner sker med människor med en tillfällig(?) intelligenskvot som tillhör de mindre regionerna. In other words; they're idiots. På Sveavägen passerade jag en kvinna som knappt kunde hålla sig på benen. Hon vinglade fram och tillbaka där hon gick på trottoaren som var tio meter bred. När jag närmade mig flög hennes armar i vädret och hon utlät ett mycket elegant "SCHAAAAAALLÅÅÅÅÅ!!!!". Jag sänkte blicken i marken och höll vackert upp en hand som sållade bort henne ur mitt synfält, vilket fick henne att undra vad som försiggick. Så när jag passerade henne på detta vis försökte hon vända sig om och förmodligen säga någonting, men snubblade till och ramlade in bland cyklarna som stod parkerade vid sidan av trottoaren.
En bit senare nådde jag universitetsområdet. Samtidigt som jag pratade i telefon passerade en grupp på sex stycken packade snorungar, varav två av dem försökte med ett "hallå!" som jag såklart ignorerade. Detta resulterade i att när jag var på säkert avstånd från dem började de att kasta saker efter mig, typ halvfulla burkar. Ett fullständigt samhällsstereotypt beteende. Är man full i Sverige skall man hälsa på alla människor man ser, och vill de av någon konstig anledning inte prata med dig ska du göra något elakt tillbaka. Populära företeelser är att kasta glåpord eller föremål.

Jag behöver förslag på böcker att läsa. Genre postmodern surrealism är att föredra. Om någon läser min blogg kanske ni även läser detta, då kan ni ju slänga in en kommentar.

Nu väntar plugg, adjö.

Ut ur dimman

2008-06-28T09:05:00.000-07:00

När man vaknar upp med skrubbsår på armbågar och knän vet man att det har varit en lyckad kväll.

Klockan 12:30 igår hade jag hunnit med att äta frukost, tvätta, träna, duscha, äta lunch och plugga. Således var jag färdig med dagens bestyr, och kvällens aktiviteter låg cirka sju timmar bort. Det bar av till systemet där det införskaffades öl, det bar därefter hemåt och följdes upp av öldrickning och Guitar Hero. Av någon konstig anledning nailade jag varenda låt, och drog ett par hyfsat avancerade låtar på expertnivå. Hur detta går ihop med öldrickningen är för mig ett evigt mysterium.
Kvällens aktiviteter är en aning överflödiga att berätta om, det är snarare det som skedde efteråt som är av intresse. Av någon anledning följdes jag hem av tre vänner, och som tur var hade jag en del öl kvar. Troligtvis somnade jag (sist av alla) vid femtiden, och rummet befolkades av utslagna vrak och allmänna fyllbultar. När jag vaknade dagen efter så var ingen där, och inte ett spår efter gårdagen gick att finna. Det var som om gårdagen inte längre existerade. Idag är det lördag och igår var det torsdag. Till tonerna av Judy Garlands "Somewhere over the rainbow" sökte jag igenom lägenheten efter bevis på att gårdagen faktiskt tog tid och rum, men utan framgång.
Här sitter jag nu i min ensamhet och drömmer mig bort till Cornelis och undrar ifall jag bara drömde allt. Skrubbsåret på armbågen vittnar om att någonting skedde, och även bakfyllan måste ha inducerats av någon form av alkohol(?)intag. Undrar ifall inte Cornelis hade samma problem som jag...

Föga förvånande gick Tyskland och Spanien till final. Mina sympatier ligger hos spanjackerna, även fast jag gillar tyskarnas maskinartade sätt att spela fotboll. Förhoppningsvis leder Fabregas sitt land till guld, nyligen 21 år fyllda. En given lagkapten både i Arsenal och landslaget. Paralleller kan dras till Steven Gerrard som alltid varit en utomordentlig ledare på planen med sin vilja. Fabregas visar vägen genom sitt alltid lika utomordentliga passningsspel, som river stora sår i motståndarlaget. Den här karln har varit given i ett av världens bästa lag i nästan fem år, och som jag tidigare nämnt är karln fortfarande bara några dagar över 21. Snart får Fabregas sällskap av en annan ungtupp i landslaget i form av Bojan Krkic den yngre. Född 1990 och given i Barcelona. BARCELONA.

Spanien vinner med 2-0, Fabregas hänger bägge baljorna.

Ironins vägar äro oförutsägbara

2008-06-25T10:56:00.000-07:00

Ibland vet man inte vad man ska ta sig till, skratta eller gråta, smälla någon på käften eller snällt ta den i röven, dricka sprit eller låta bli. Livet är fullt av dilemman.
Jag fick för ett tag sedan nys om att SL:s sommarkort säljs till det reducerade priset 550 svenska riksdaler. "Kanon!" tänkte jag som för det första inte på något sätt är berättigad SL:s reducerade priser och för det andra åkt på svindyra månadskort i ett drygt år, och som den fattige student jag är tänkte jag tjäna en hacka. Så jag plankar ironiskt nog på tunnelbanan vid Universitetet och glider till Slussens SL-centra. "Du vet väl att man måste vara under 20 för att få åka på såna här?" förklarar den melopausande kvinnan på andra sidan glaset. "Självklart!" säger jag och ser lite allmänt bortkommen ut.
Ironi eller skadeglädje är som roligast när den får för sig att drabba någon annan. Många lär sig det den hårda vägen. Strax efter att jag invigt mitt nya kort och suttit mig på tunnelbanan mot Hornstull så hör jag en bitter och djup röst bakom mig: "Biljett, tack!".
Vad är sannolikheten för att det här skall hända? Och varför i hela jävla hälsingland skall det drabba mig?
Jag är lite smått chockad och visar fram mitt kort, varpå kontrollanten undrar när jag är född. "89" piper jag, varpå kontrollanten begär att få se legitimation. Återigen försöker jag se lite vilsen ut och piper något om att jag inte tar med mig legget när jag skall till gymmet. Sedan begär kontrollanten om mitt personnummer, och jag rabblar någonting som börjar med 89.
Märk väl att kontrollanten under hela resan håller mitt busskort i säkert förvar mellan tummen och pekfingret.
Härmed påbörjas en evighetslång väntan på att han skall få svar från någon på andra sidan kommunikationsverktyget, och de pratar länge och väl, och PANG! Dörrarna till Hornstull smäller upp. Jag nyper busskortet och kutar för tsar och moderland av tåget. När jag sedan kommit upp för rulltrappan stod det ett par gulrockar vid spärrarna och kontrollerade så att allt gick rätt till.
"Ni gör ett bra jobb!" hälsade jag och log lite finurligt medan jag passerade spärrarna.

För en timme sedan skulle jag laga middag, och upptäckte till mitt förtret att jag hade skrivit ner ingredienserna till ett recept, och handlat ingredienserna, sen hade jag sparat ett annat recept. Nu sökte jag febrilt efter receptet utan framgång. Så kan det gå.

Idag förlorar Turkiet sin heder. Med råge. Avklädda och blästrade. Avert your eyes people, or die trying.

Sommaren är över!

2008-06-24T09:01:00.001-07:00

Inte riktigt, men slutet är aldrig riktigt långt bort.

Med inspiration av en vansinnig men olivfärgad karl från Stockholms förorter skriver jag återigen ett inlägg med dravel. Fast inspiration är lite fel begrepp i sammanhanget. Karln skrev en url till sin blogg som ett personligt meddelande på msn och jag blev med ens påmind om den förfallna blogg jag själv en gång skapat i min iver att skriva en massa skit som ingen vill läsa. Tack så jävla mycket för den passningen.

Min frigörelse från all form av socialt umgänge har lett till att det jag gör om dagarna ter sig än mindre intressant, och sammanfattas här med ett par korta rader:

...

--- End of summary ---

Så mycket har jag åstadkommit sedan den 4:e juni.

Nu måste jag hem, det kommer kanske mer dravel vid en senare tidpunkt idag. Först hem och plugga relativitetsteori.

Sommar

2008-06-04T04:31:00.000-07:00

Sommaren är här! Livet är underbart!

Vila i frid, mina små katter.

2007-12-29T11:35:00.000-08:00

I maj 1990 vaknade en 3-åring upp mitt i natten av att någonting pep under hans säng. I lådan under sängen låg Sally, 3-åringens dräktiga katt. Pipet kom dock från de fyra nyfödda kattungarna som omgav Sally. I maj 1990 föddes Malin, Svarten, Stickan och Charlie.

Strax efteråt gavs Malin och Svarten bort till andra familjer, medan Stickan och Charlie blev kvar med Sally. 3-åringen, dvs jag, var överlycklig. Jag lekte och lekte med Stickan och Charlie. Stickan var min medan Charlie var min storebrors katt. Ett minne som etsat sig fast är då jag lägger stackars Charlie i vattenskålen för jag tyckte att han inte nådde till vattnet. Eller gången då jag klippte av hans morrhår för att jag inte visste bättre.

Snabbt så fick Stickan smeknamnet Stig, eller som jag kallade honom, Stigan. Han var grå och vit och var väldigt livlig, medan Charlie var lite lugnare och sömnigare, med lång, svartvit päls. När jag var fem gav vi bort Sally till en bekant, och när vi således flyttade till Gustavsberg fanns bara Charlie och Stig kvar.

Det är i Gustavsberg jag har bott i nästan hela mitt liv, det är därifrån jag har alla minnen. Hur Stig galopperade in i lägenheten när man öppnade balkongdörren för honom. Eller när han snöt en fågel. Och Charlie låg alltid och sov och var tillfreds med allting.

När jag var 16 försvann Stig och kom aldrig mer tillbaka, vilket gjorde hans bror Charlie väldigt deprimerad. Man tror inte att djur känner sådant, men man såg på honom hur ledsen han blev av att hans bror var borta. Vi trodde inte han skulle klara sig så mycket mer, men så introducerades en ny katt i familjen. Våran lilla Tofflan, en svart och siamesliknande katt som är väldigt speciell. Detta fick fart på Charlie som fick livskraften tillbaka.

Nu, 17 år senare, så har Charlie gått ur tiden. Den 28:e december 2007, 15:34 svensk tid, somnade han in i våra armar hemma i Gustavsberg. Hans sista andetag spann han. Han log, han var nöjd med sitt liv.

Man önskar att man kunde ha med sig sina djur hela livet, men vi vet alla att det är omöjligt. Kvar har vi endast minnen, så det gäller att se till att ha massor av minnen när tiden väl är inne. Det är nästan surrealistiskt, allt känns bara fel. Men jag är säker på att Charlie och Stig är nöjda, vart de nu än är. Tack för tiden tillsammans med er, Stig och Charlie.

Jag ska aldrig mer dricka alkohol

2007-12-08T05:31:00.000-08:00

Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Jag ska aldrig mer dricka alkohol.

The Wind-Up Bird Chronicle

2007-11-11T17:47:00.000-08:00

Har precis läst ut 'The Wind-Up Bird Chronicle' av Haruki Murakami, ett 607 sidor långt mästerverk av en av Japans allra största författare. Med sin makalösa fantasi och sitt vackra och nästintill poetiska sätt att skriva på ses Murakami som en mästare av surrealism. Hans verk skrivs med sådan precision, det är nästan som en dans när han skriver. Det finns en tanke bakom varje litet ord. The Wind-Up Bird Chronicle börjar lite trevande, och efter halva boken börjar man man undra om Kafka on the Shore bara var en lyckoträff. Men det är ungefär efter halva boken som allt tar sin början. Hela historien byggs upp med korta återberättelser och bakgrundshistorier varvat med den verkliga historien, och det är det som gör början lite trevande. Till slut så börjar allting så smått att vävas samman i mer komplicerade sammanhang, och man börjar själv att fundera på hur allting hänger ihop. Murakamis oförutsägbara och surrealistiska sätt att skriva på gör att man börjar väva upp egna helt och hållet vansinniga teorier, och varje teori är en möjlig teori i historien. Mot slutet vävs allting ihop och man inser att varenda liten kort berättelse från början av boken var av absolut nödvändighet, och slutligen eskalerar historien och slutar i ett enda stort crescendo. Det är just de små historierna som till en börjar verkar sakna en röd tråd som gör hans böcker så otroligt läsvärda.

The Wind-Up Bird Chronicle ses av många vara det främsta av Murakamis verk, och vann mängder av priser både i Japan och internationellt. Efter Kafka on the Shore håller jag den här boken som den bästa av hans böcker. Nu tänkte jag hugga in i Blind Willow, Sleeping Woman som kom ut härom året.

gaaaahahahaha!!

2007-11-11T14:01:00.000-08:00

Känner mig allmänt cp för tillfället. Kanske beror på.. eh.. vetefan.
Detta skulle ske under helgen:
- jag skulle tvätta mina kläder.
- jag skulle vansinnesplugga.

Helgen blev lite produktivare än vad jag trodde från början, inte lika mycket i studieväg som i övriga aspekter.
Fredagen spenderades med att svänga förbi bolaget och köpa ett par tre finöl, i det här fallet lite Ruddles County. Kom hem och somnade, spelade lite fm, läste lite, sedan rullade jag över till Simons place, som förvisso är Johannas, men han har gjort sig hemmastadd där så det spelar ingen större roll. Spelade lite Robo Rally, tittade på Torsk på Tallinn och lite "Whose line is it anyway?" med kamrater Simon, Örjan, Marika och Christian. Köpte kaffe på 7/11 på vägen hem vid tre-tiden. Spelade lite till när jag kom hem och somnade vid 5.

Läste lite under lördagsmorgonen för att sedan städa först mitt eget rum grundligt, därefter köket, hallen och vardagsrummet och fixa lite allmänt, innan jag mötte fille nere i centrum. Vi handlade lite potatis, entrecôte och annan nödvändig mat och utav det skapade Felicia en stor födelsedagsmiddag till min ära. Vi bestämde nämligen att jag skulle fira minfödelsedag just på lördagen. Hon hade till och med köpt presenter, som jag skall återkomma till strax.
Till en början var det tänkt att jag och Fille skulle ha en skön hemmakväll bara, sen så bjöd jag in vän Tomas som kommit ner från Umeå på besök. Där föddes idén att göra en riktigt fin middag, och då behöver man självklart vin. Tyvärr var klockan för mycket för att jag skulle orka handla själv så jag bad Emil att skaffa en flaska vin. Sagt och gjort och som tack fick han åka hit med den. Han tog även med sig sin besökande syster från Trollhättan. Tillsammans var vi nu fem stycken som åt och drack gott, tack vare Felicias flashiga kökskunskaper.

Sen var det presenterna, då. Först fick jag en orkidé som var jättefin, därefter ett jättefint kort föreställande ORLY OWL! Sjukt grymt! :-D
Sen fick jag öppna de andra presenterna! Först fick jag en tröja som var nästan exakt likadan som min favorittröja jag tappade bort för ett tag sen. Den var snarlik så när som på några små detaljer. Till den nya tröjans fördel förstås, den är underbart skön <3
Sen fick jag ett par vantar som jag har tjatat om jättelänge!
Bara bra presenter med andra ord.
Det ironiska med hela tillställningen var att vi firade min födelsedag, men det var Emil som faktiskt fyllde år just denna dag. Därför lovade jag honom att jag skulle ge honom en present på min födelsedag.

Efter maten åt vi god tårta och drack punsch och kollade lite på youtube innan vi drog oss mot staden. Emil och hans syrra stack hem eftersom hon bara var 15, så jag, Fille och Tomas stack till beefeater och gottade oss lite. Som sig bör fick jag gratis whiskey, the Wild Turkey, en amerikansk bourbon på 50.5% som faktiskt smakade riktigt gott. Jag pekade på flaskan och frågade vad det var, varpå bartendern hällde upp det som var kvar (ca 5cl) och gav mig glaset och flaskan. Och därför är beefeater bäst.

Vi satt där ett tag tills de stängde vid 1 då vi färdades tillbaka till mitt kära hem. På morgonen sade vi adjö till Tomas, efter ett tag försvann Felicia och sen dess har jag lyckats städa undan och diska allt från gårdagen, tvätta all tvätt, läsa, spela lite fm och plugga.

Jag hann visserligen inte med så mycket plugg som jag ville hinna med, men det tar jag igen i natt. Nu ska jag äta tex, far åt helvete!

Måndag morgon

2007-10-29T02:34:00.001-07:00

Ingenting går upp mot en måndagmorgon. Jag känner mig produktiv. Igår satt jag och läste lite i min kombinatorikbok, idag väntar två föreläsningar och lite praktisk räkning. Försöker hitta ett studieplats som är motiverande, den jag har nu är inte direkt optimal. Jag hatar den helt enkelt. Dock så satte jag mig i sängen med laptop och böcker, tofflor, lite te och med en film i bakgrunden och pluggade. Det gick sådär, men det var skönt, det går nog att finslipa.

Idag tänker jag verkligen räkna, inte fördriva tid med onödiga saker. Jag kollade ju igenom tentorna, och för att kunna få A på tentorna får man endast använda ett av sina bonuspoäng och måste få 27 av 30 poäng totalt. Detta är absolut ingen omöjlighet. Det är någonting jag borde kunna sikta på.

Det var skönt att veta om att man inte kunde använda alla sina bonuspoäng på tentan, för då slipper jag satsa stenhårt på problemsamlingar. Hursomhelst så vill jag få en bra start i nya kursen. Den kursens tenta är visserligen dagen efter algebratentan, vilket är lite segt. Och fysiktentan är först i januari. Jag har nästan två månader på mig att plugga, ingenting är omöjligt.

Nu har jag bara ett problem. Jag har ingen mat och ska vara i skolan sex timmar. MÖRKNES!

spel och sånt.

2007-10-26T22:08:00.000-07:00

Nyligen hemkommen från en spelkväll med tre bekanta. Fick en impulsiv inbjudan till att spela brädspel på eftermiddagen, och lika impulsivt tackade jag ja och dök upp vid 19:30, enligt uppgift exakt. Fyra spelare satte sig för att spela Civilisation, någonting jag aldrig spelar förut. Trots det, och trots att jag förlorade, så var det hemskt roligt. Det var längesedan jag satt i ett litet sällskap och spelade brädspel i 10 timmar. Jag kommer inte ihåg när jag senast garvade på riktigt såhär mycket. Roligast var bilden av katastrofen "vidskeplighet", som liknade två män som snetrippar på LSD ute i öknen.

Min första och hittills enda investering av min nyvunna förmögenhet blev en tub med Spiker Wax eftersom mitt var slut och jag ändå hade vägarna förbi min gamla hårfrisörska. Ironiskt nog hade morsan köpt en likadan för att överraska mig, så nu har jag två svindyra tuber med hårvax av bästa kvalitet. Den kostar lite drygt 200 för en minimal flaska, så det är bra skit.

Var länge sedan jag var vaken vid 07:15, när tusan blev det vinter? Det är fullständigt kolsvart ute. Kändes lite elakt att ta en dusch vid den här tiden, men hade jag jobbat hade jag ju duschat för två timmar sen. Konstigt. Skönt att man inte jobbar :-D.

På tal om arbete så har jag, om jag inte redan nämnt det, skrivit ett killer-cv som med lite justeringar kommer bli ännu bättre. På något sätt måste jag presentera mina språkliga färdigheter. Att jag är duktig på svenska framgår antagligen väldigt klart av cv:t, men fattas ju lite information om mina övriga kunskaper. Får jobba på det, sen blir det till att söka lite deltidsarbeten. Känner att jag fått tillbaka motivationen lite nu. Det blir till att träna i morgon!

Börjar bli dags att sova, hörs senare idag.

relief

2007-10-26T08:40:00.000-07:00

Sitter och glor igenom lite gamla tentor i algebra och analys och jag måste erkänna att jag trodde de skulle vara mycket svårare än vad de just nu verkar. På rak arm skulle jag nog få godkänt i bägge kurserna, och då har jag inte ens läst den matte som hälften av talen handlar om. Det får mig att känna mig lite lugnare än tidigare i varje fall. Lugnare och mer motiverad till att plugga. Motivationen har det väl varit sisådär med den senaste tiden, och det vittnar ju också om hur viktigt det är för mig själv att få se mina egna framsteg, att jag faktiskt har lärt mig någonting och inte bara står still i utvecklingen som det alltför ofta känns. Snart är även seminariekursen över och datalabbarna drar igång. Sex ECTS-poäng inkasseras. Bra, det går framåt.

Ska plugga lite till, sen börja röra mig mot en polare och spela lite spel. Förhoppningsvis bjuds det på te. Stay cool.

U-turn

2007-10-26T04:57:00.001-07:00

Dagen började som sagt inte alls bra, vilket klart framgår av föregående inlägg. Sedan blev det lite av en U-turn. Först skrev jag mina seminarieuppgifter och insåg att mina lösningar var både listiga, okonventionella och med största sannolikhet korrekta. Om inte annat kommer de att bli godkändta just för att de är så satans kluriga.

Förutom detta kom jag på att Scrubs s07e01 kom ut i morse, som jag väntat. Det var störtskönt, mer om det senare. På detta så kom jag på att jag KANSKE får lite semesterlön som jag inte fått än. Jag hade inga större förhoppningar och var bergsäker på att få se samma siffror som jag såg igår. Truth be told så blev jag vansinnigt förvånad. Jag förväntade mig en lön på kanske 2000 om jag nu fick någon alls. Nettolönen för September månad skrev till slut till... håll i er nu, 11.138,74SEK. Det hade nog fått vem som helst att slå klackarna i taket. Nu när vi ändå är inne på fula ordspråk som används av av 20-talister så kan vi ju lika gärna fira med att dra ut på stan och svänga våra lurviga.

Alf out.

Vem är hon?

2007-10-26T03:10:00.000-07:00

Ibland undrar jag vem min respektive egentligen är. Hon vill gå upp vid 11, jag håller om henne vilket hon tyckte var mysigt och vi ligger och drar oss till 11:45, då blir hon helt plötsligt jättesur, och vägrar berätta varför. 11:55 kommer min inneboende in och är jätteexalterad och vill ha med min respektive på en shoppingrunda i Skärholmen varpå hon svarar att ja, för jag är ju ändå så jävla sur. Därefter lämnar hon lägenheten utan ett ord.

Detta är inte första gången, och det är förbannat frustrerande. Vad som än händer kan det alltid vridas och vändas så att det automatiskt blir mitt fel. Jag blir bara så jävla trött...

Skolan - ett steg närmare vansinne?

2007-10-25T13:44:00.000-07:00

Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare men min skola är i många aspekter värdelös. Ungefär såhär är lektionerna upplagda. 12:45-14:00 har vi handledning, där folk kan få hjälp med problem. 14:00-14:30 har vi räkneövning där en doktorand visar ett par exempel på tavlan. Det är alltid skönt när någon visar på tavlan hur man kan lösa vissa problem, men här börjar ju det vansinniga.

Alla exempel som visas på tavlan är förbannat simpla och triviala. Har man problem med sådana tal ska man ta sig en allvarlig funderare över ifall man valt rätt linje. Doktoranderna som visar exemplen är (med undantag för en)... ja, värdelösa. Jag betvivlar inte deras kunskap, men deras förmåga att förmedla den är ruggigt dålig. De kan väl åtminstone peta in en pedagogikkurs i bland doktorandkurserna?

14:45-16:30 börjar då våra riktiga föreläsningar. De är ganska givande, och det är roligt med passionerade föreläsare som verkligen gillar det de sysslar med, och verkligen strävar efter att alla ska förstå. Kruxet är dock att det börjar 14:45. Detta delar upp klassen i två grupper. En som kommer till skolan vid 8 och sätter sig och räknar och sedan är klara för dagen efter föreläsningen, och en som kommer till skolan då föreläsningen börjar och sedan sitter ett tag i skolan efteråt och sedan hemma ett tag. Väljer man den första kategorin orkar man nog inte sitta 16:30-23 och plugga, sova ett par timmar, och sedan plugga lite mer 8-14:45. man förlorar helt enkelt en stor del tid åt att göra alla uppgifter. Sällar man sig till den andra skolan blir det omöjligt att synkronisera med övriga människor som pluggar 9-17. Man får en dygnsrytm som gör att man går upp vid 12 varje dag. Man hamnar helt ur fas med övriga vänner och studenter.

Jag tror inte en sekund på att klassrummen är fullbokade på morgonen, eller att för den delen alla föreläsare är upptagna. Det är värdelöst. Vill man sedan göra någonting på kvällen har ingen lust för de ska ju upp tidigt på morgonen. Denna ofas suger.

Jag gör dock varken eller, jag kommer till skolan för föreläsningarnas skull om jag anser att de är nödvändiga. Jag läser de sidor som skall gås igenom, gör lite uppgifter och bedömer sedan om det är värt besväret att åka en timme till skolan, sitta där två timmar och sedan åka tillbaka. Oftast så har det känts som slöseri med fyra timmar som jag lätt skulle kunna investera i någonting mer produktivt.

Sug.

Ny bloggsida.

2007-10-25T12:57:00.000-07:00

Jag startar upp en ny bloggsida då www.blogg.se... ja, sög. Jag har ingen idé om vad jag ska skriva för tillfället, så jag skriver lite om hur jag mår.

Just nu hatar jag hela världen. Jag mår skitdåligt, är hungrig och har inga pengar och ingenstans att bo. Det är väldigt mycket som händer för tillfället, och utan inkomst kommer man ingen vart.
Jag är visserligen arbetslös av egen fri vilja, men som tur är hade jag sparat undan lite pengar som jag sedan i somras levt på. Nu har jag dock exakt 9000:-. Detta skall räcka till två månaders hyra, alltså minst 6000:-, två månader på gymmet för 800:-, och två månaders busskort för 800:-. Totalt har jag alltså 1400:- som jag kan lägga på mat kommande två månader. Eller, inte bara mat, utan även oförutsedda utgifter. Mitt riskkapital är inte vidare stort...

Jag får börja med att skriva ett CV och söka lite nya arbeten, sen lösa min bostadssituation. Min nuvarande levnadssituation är fullständigt ohållbar i mina ögon, någonting måste göras och det är nu. Jag börjar med en kopp te och skriver ett litet CV.