I maj 1990 vaknade en 3-åring upp mitt i natten av att någonting pep under hans säng. I lådan under sängen låg Sally, 3-åringens dräktiga katt. Pipet kom dock från de fyra nyfödda kattungarna som omgav Sally. I maj 1990 föddes Malin, Svarten, Stickan och Charlie.
Strax efteråt gavs Malin och Svarten bort till andra familjer, medan Stickan och Charlie blev kvar med Sally. 3-åringen, dvs jag, var överlycklig. Jag lekte och lekte med Stickan och Charlie. Stickan var min medan Charlie var min storebrors katt. Ett minne som etsat sig fast är då jag lägger stackars Charlie i vattenskålen för jag tyckte att han inte nådde till vattnet. Eller gången då jag klippte av hans morrhår för att jag inte visste bättre.
Snabbt så fick Stickan smeknamnet Stig, eller som jag kallade honom, Stigan. Han var grå och vit och var väldigt livlig, medan Charlie var lite lugnare och sömnigare, med lång, svartvit päls. När jag var fem gav vi bort Sally till en bekant, och när vi således flyttade till Gustavsberg fanns bara Charlie och Stig kvar.
Det är i Gustavsberg jag har bott i nästan hela mitt liv, det är därifrån jag har alla minnen. Hur Stig galopperade in i lägenheten när man öppnade balkongdörren för honom. Eller när han snöt en fågel. Och Charlie låg alltid och sov och var tillfreds med allting.
När jag var 16 försvann Stig och kom aldrig mer tillbaka, vilket gjorde hans bror Charlie väldigt deprimerad. Man tror inte att djur känner sådant, men man såg på honom hur ledsen han blev av att hans bror var borta. Vi trodde inte han skulle klara sig så mycket mer, men så introducerades en ny katt i familjen. Våran lilla Tofflan, en svart och siamesliknande katt som är väldigt speciell. Detta fick fart på Charlie som fick livskraften tillbaka.
Nu, 17 år senare, så har Charlie gått ur tiden. Den 28:e december 2007, 15:34 svensk tid, somnade han in i våra armar hemma i Gustavsberg. Hans sista andetag spann han. Han log, han var nöjd med sitt liv.
Man önskar att man kunde ha med sig sina djur hela livet, men vi vet alla att det är omöjligt. Kvar har vi endast minnen, så det gäller att se till att ha massor av minnen när tiden väl är inne. Det är nästan surrealistiskt, allt känns bara fel. Men jag är säker på att Charlie och Stig är nöjda, vart de nu än är. Tack för tiden tillsammans med er, Stig och Charlie.
