Viva España!

Som jag tidigare förutspådde står sedan ca 22:35 Spanien som regerande europamästare i fotboll. Den offensiva gladfotbollen har segrat! Fantastiskt bra gjort av ett lag jag aldrig riktigt vågat hoppas på, deras kvalitet till trots. Ett land utan vinnartradition vågar man sällan hoppas på, därför är jag lite extra glad att just Spanien lyckades i det här mästerskapet. Deras offensivlusta och spelglädje, deras vilja att spela fotboll, segrade till slut. Det är så här fotboll skall vara! Viva España!

Gick hem från centralen till lappis igår vid cirka halvtre på morgonkvisten. Att knata runt i stan nykter vid den tiden är dödsdömt. Alla interaktioner sker med människor med en tillfällig(?) intelligenskvot som tillhör de mindre regionerna. In other words; they're idiots. På Sveavägen passerade jag en kvinna som knappt kunde hålla sig på benen. Hon vinglade fram och tillbaka där hon gick på trottoaren som var tio meter bred. När jag närmade mig flög hennes armar i vädret och hon utlät ett mycket elegant "SCHAAAAAALLÅÅÅÅÅ!!!!". Jag sänkte blicken i marken och höll vackert upp en hand som sållade bort henne ur mitt synfält, vilket fick henne att undra vad som försiggick. Så när jag passerade henne på detta vis försökte hon vända sig om och förmodligen säga någonting, men snubblade till och ramlade in bland cyklarna som stod parkerade vid sidan av trottoaren.
En bit senare nådde jag universitetsområdet. Samtidigt som jag pratade i telefon passerade en grupp på sex stycken packade snorungar, varav två av dem försökte med ett "hallå!" som jag såklart ignorerade. Detta resulterade i att när jag var på säkert avstånd från dem började de att kasta saker efter mig, typ halvfulla burkar. Ett fullständigt samhällsstereotypt beteende. Är man full i Sverige skall man hälsa på alla människor man ser, och vill de av någon konstig anledning inte prata med dig ska du göra något elakt tillbaka. Populära företeelser är att kasta glåpord eller föremål.

Jag behöver förslag på böcker att läsa. Genre postmodern surrealism är att föredra. Om någon läser min blogg kanske ni även läser detta, då kan ni ju slänga in en kommentar.

Nu väntar plugg, adjö.

Ut ur dimman

När man vaknar upp med skrubbsår på armbågar och knän vet man att det har varit en lyckad kväll.

Klockan 12:30 igår hade jag hunnit med att äta frukost, tvätta, träna, duscha, äta lunch och plugga. Således var jag färdig med dagens bestyr, och kvällens aktiviteter låg cirka sju timmar bort. Det bar av till systemet där det införskaffades öl, det bar därefter hemåt och följdes upp av öldrickning och Guitar Hero. Av någon konstig anledning nailade jag varenda låt, och drog ett par hyfsat avancerade låtar på expertnivå. Hur detta går ihop med öldrickningen är för mig ett evigt mysterium.
Kvällens aktiviteter är en aning överflödiga att berätta om, det är snarare det som skedde efteråt som är av intresse. Av någon anledning följdes jag hem av tre vänner, och som tur var hade jag en del öl kvar. Troligtvis somnade jag (sist av alla) vid femtiden, och rummet befolkades av utslagna vrak och allmänna fyllbultar. När jag vaknade dagen efter så var ingen där, och inte ett spår efter gårdagen gick att finna. Det var som om gårdagen inte längre existerade. Idag är det lördag och igår var det torsdag. Till tonerna av Judy Garlands "Somewhere over the rainbow" sökte jag igenom lägenheten efter bevis på att gårdagen faktiskt tog tid och rum, men utan framgång.
Här sitter jag nu i min ensamhet och drömmer mig bort till Cornelis och undrar ifall jag bara drömde allt. Skrubbsåret på armbågen vittnar om att någonting skedde, och även bakfyllan måste ha inducerats av någon form av alkohol(?)intag. Undrar ifall inte Cornelis hade samma problem som jag...

Föga förvånande gick Tyskland och Spanien till final. Mina sympatier ligger hos spanjackerna, även fast jag gillar tyskarnas maskinartade sätt att spela fotboll. Förhoppningsvis leder Fabregas sitt land till guld, nyligen 21 år fyllda. En given lagkapten både i Arsenal och landslaget. Paralleller kan dras till Steven Gerrard som alltid varit en utomordentlig ledare på planen med sin vilja. Fabregas visar vägen genom sitt alltid lika utomordentliga passningsspel, som river stora sår i motståndarlaget. Den här karln har varit given i ett av världens bästa lag i nästan fem år, och som jag tidigare nämnt är karln fortfarande bara några dagar över 21. Snart får Fabregas sällskap av en annan ungtupp i landslaget i form av Bojan Krkic den yngre. Född 1990 och given i Barcelona. BARCELONA.

Spanien vinner med 2-0, Fabregas hänger bägge baljorna.

Ironins vägar äro oförutsägbara

Ibland vet man inte vad man ska ta sig till, skratta eller gråta, smälla någon på käften eller snällt ta den i röven, dricka sprit eller låta bli. Livet är fullt av dilemman.
Jag fick för ett tag sedan nys om att SL:s sommarkort säljs till det reducerade priset 550 svenska riksdaler. "Kanon!" tänkte jag som för det första inte på något sätt är berättigad SL:s reducerade priser och för det andra åkt på svindyra månadskort i ett drygt år, och som den fattige student jag är tänkte jag tjäna en hacka. Så jag plankar ironiskt nog på tunnelbanan vid Universitetet och glider till Slussens SL-centra. "Du vet väl att man måste vara under 20 för att få åka på såna här?" förklarar den melopausande kvinnan på andra sidan glaset. "Självklart!" säger jag och ser lite allmänt bortkommen ut.
Ironi eller skadeglädje är som roligast när den får för sig att drabba någon annan. Många lär sig det den hårda vägen. Strax efter att jag invigt mitt nya kort och suttit mig på tunnelbanan mot Hornstull så hör jag en bitter och djup röst bakom mig: "Biljett, tack!".
Vad är sannolikheten för att det här skall hända? Och varför i hela jävla hälsingland skall det drabba mig?
Jag är lite smått chockad och visar fram mitt kort, varpå kontrollanten undrar när jag är född. "89" piper jag, varpå kontrollanten begär att få se legitimation. Återigen försöker jag se lite vilsen ut och piper något om att jag inte tar med mig legget när jag skall till gymmet. Sedan begär kontrollanten om mitt personnummer, och jag rabblar någonting som börjar med 89.
Märk väl att kontrollanten under hela resan håller mitt busskort i säkert förvar mellan tummen och pekfingret.
Härmed påbörjas en evighetslång väntan på att han skall få svar från någon på andra sidan kommunikationsverktyget, och de pratar länge och väl, och PANG! Dörrarna till Hornstull smäller upp. Jag nyper busskortet och kutar för tsar och moderland av tåget. När jag sedan kommit upp för rulltrappan stod det ett par gulrockar vid spärrarna och kontrollerade så att allt gick rätt till.
"Ni gör ett bra jobb!" hälsade jag och log lite finurligt medan jag passerade spärrarna.

För en timme sedan skulle jag laga middag, och upptäckte till mitt förtret att jag hade skrivit ner ingredienserna till ett recept, och handlat ingredienserna, sen hade jag sparat ett annat recept. Nu sökte jag febrilt efter receptet utan framgång. Så kan det gå.

Idag förlorar Turkiet sin heder. Med råge. Avklädda och blästrade. Avert your eyes people, or die trying.

Sommaren är över!

Inte riktigt, men slutet är aldrig riktigt långt bort.

Med inspiration av en vansinnig men olivfärgad karl från Stockholms förorter skriver jag återigen ett inlägg med dravel. Fast inspiration är lite fel begrepp i sammanhanget. Karln skrev en url till sin blogg som ett personligt meddelande på msn och jag blev med ens påmind om den förfallna blogg jag själv en gång skapat i min iver att skriva en massa skit som ingen vill läsa. Tack så jävla mycket för den passningen.

Min frigörelse från all form av socialt umgänge har lett till att det jag gör om dagarna ter sig än mindre intressant, och sammanfattas här med ett par korta rader:


...


--- End of summary ---

Så mycket har jag åstadkommit sedan den 4:e juni.

Nu måste jag hem, det kommer kanske mer dravel vid en senare tidpunkt idag. Först hem och plugga relativitetsteori.

Sommar

Sommaren är här! Livet är underbart!