w08d01

Sådärja! Avslutningen på veckan blev helt enkelt som sådan att jag inte orkade åka och träna varken i lördags eller söndags. Jag fick dåligt med sömn och hade lite saker att göra vid sidan av träningen, men eftersom jag sprang på väldigt bra och genomförde de tre föregående passen klockrent så kunde jag vila lite med gott samvete.

Måndag idag och med tre dagars vila i ryggen gick jag ut hårt och klockade 15 km på finfina 1:27:54. En liten finputsning av det så har jag uppnått mitt mål ganska tidigt. Dock är det en sak att hålla ett och samma tempo i 15 km, att klara det i knappa 4 timmar innebär fortsatt hårt arbete.

Med tanke på att jag gick såpass hårt ut redan första dagen på veckan tänkte jag försöka springa totalt 40km den här veckan med ett kortare pass i morgon på säg 5 kilometer följt av två 10 km-pass på torsdag och lördag. Två pass styrketräning skall dock hinnas med, så i morgon och torsdag blir lite avgörande för hur det blir. Känner jag att jag orkar några kilometer till utan problem i morgon kör jag på det, samma sak på torsdag.

Eller så blir det 35km totalt ändå, vilket inte alls är fy skam, och jag hinner med mina styrketräningspass utan stress. Den som lever får se.

Idag är även dag 17 i min nykterismkalender, och det börjar bli svårt att komma ihåg hur många dagar man är uppe i. Någon får hålla räkningen åt mig. ;)

Nu satan ska jag sova, hej!

w07d04

Hej igen!

Lite kort om vad jag åstadkommit hittills den här veckan...

Måndag - Löpte drygt 5 km och styrketränade rygg och bröst, ett perfekt genomfört pass från min sida.
Tisdag - Skulle egentligen träna men sov uruselt och lyckades inte fylla på med energi efter att jag kommit hem från träningen dagen innan så jag mådde riktigt illa hela dagen. Spanjorerna firade att det var måndag kvällen innan så när jag kom hem var det 15 personer som stod och lagade mat...
Onsdag - Tränade på onsdagen istället. Löpte 12.90 km på 75 minuter och noterade att jag brände 1129 kalorier. Återigen ett perfekt genomfört pass. Det enda dåliga var att endorfinkicken uteblev, och jag måste helt enkelt läsa på om hur man på rätt sätt fyller på med vätska och energi efter långdistanslöpning.
Torsdag - Med andra ord idag. Dagen är ung, men jag funderar på att löpa 5km och styrketräna armar och axlar. Dock är ju träningsvärken noterbar så det kan komma att bli av i morgon istället. Känner att jag håller på att bli sjuk också så det kanske är bättre att vila.

Kommande:

Planen var att slöa mig igenom 15 km på lördag, vilket numer känns lite överflödigt med tanke på att jag sprang närmare 13 km igår i ett högt tempo. Därför kanske det blir ett pass på 10 km istället, men vi får se, det vore i sådana fall personligt rekord i distans att springa 15 km, så det vore ju roligt för självförtroendet. :)

Detta är även min 13:e dag utan alkohol, och det ska firas! Förslagsvis med lunch?

Auf wiedersehen!

Inga nyårslöften - bara öl!

Oh, and by the way... I forgot to mention one thing...

Jag har inte druckit en droppe alkohol på nio (9) dagar. Jag kan inte besluta mig för ifall det är patetiskt eller riktigt duktigt. Det mesta på min fritid som ej involverar träning relaterar i någon form kring alkohol. Nu har jag bestämt mig för att avstå från all alkohol till den 31:a maj. Varför det datumet? Bröllop på Gotland. Varför denna avhållsamhet? Marathon den 30:e maj. Jag tänkte då att, om elitidrottare under tävlingssäsongen avhåller sig helt från alkohol, varför ska inte jag?

Faktum är att det inte är så himla lätt att hålla sig ifrån alkohol en vecka. Varje dag är det någon som vill titta på film och dricka folköl. 3-4 kvällar i veckan är det en bekantskapskrets som vill dra ut på krogen och dricka öl. Var och varannan helg är det fest då man dricker öl. Är man hos föräldrarna och hälsar på så frågar farsan om man vill ha en öl eller en whiskey. Det är i sanning inte så himla enkelt som det låter. Nu har jag fått en start på nio dagar, en kvantitet som inte är så himla enkel att nå upp till. Det är svårt i början, och därför är jag lite stolt över att jag lyckats.

Lite exalterad blir man ju också när man tänker på vad detta kan innebära för framtiden ur träningsperspektiv. Genom att presentera detta på bloggen kommer jag dessutom att tvingas avhålla mig eftersom jag skulle skämmas ihjäl om jag gav efter för begäret. ;)

Skål!

w06d07

Tränade armar och axlar tidigare i veckan. Löpte en dryg mil i måndags/tisdags och tränade även igår. Ett pass på 12 kilometer med växlande tempo. Eftersom jag inte orkar köra fullt ut i mitt marathontempo ännu så tillämpar jag etappupplägget. 5 minuter i 10 km/h, 5 minuter i 11 km/h. Jag känner att jag börjar kunna trappa upp till 15 kilometer väldigt snart.

Jag tänkte egentligen träna idag med, men i och med att jag kom hem 4 i morse så var det out of the question. Then again, så börjar skolan i morgon, så det är i högsta grad aktuellt att stanna hemma och förbereda sig mentalt för en lång termin med mycket press.

Week 07

Kommande vecka har jag föreläsningar på måndag, onsdag och fredag (stående schema två månader framöver) samt räkneövningstillfällen på onsdagseftermiddagar. Detta ger mig två dagar i veckan där jag är ledig och kan krypa upp i tid för att träna. Detta är även min plan. Träning på måndagar, tisdagar, torsdagar och lördagar var planen. Så mina mål för kommande vecka är följande:

- Två gympass, ett för armar & axlar, ett för bröst & rygg. Benen och magen tränar jag under löppassen så just nu känns det överflödigt att träna extra.
- Fyra löppass, två längre och två kortare.
- På lördag blir det ett längre löppass i segare tempo för att orka 15 km.

Awakening

Satt och ögnade igenom lite gamla bilder på datorn och blev en aning nostalgisk. Visst har jag sett allt förut, men jag har aldrig suttit mig ner och verkligen tittat på bilderna och tänkt tillbaka på tillfällena då de togs. Just nu går det inte att föra över dem men det var inte därför jag började skriva.

På bilderna ser jag en glad kille på gränsen till man som skrattar och ler på varje bild. Den tiden då bilderna togs var den hittills bästa i mitt liv, och jag insåg en sak. När jag kollar på bilderna från den här tiden om fem år, vad kommer jag att tänka på då? Jag kommer inte minnas några avsevärt roliga saker. Ingenting speciellt alls. Och då slog det mig, ska det verkligen vara så? Är det så jag vill att saker och ting skall utveckla sig?

Man kan fokusera på det negativa och i oändligheter älta vad som hände, hur blev allt som det blev et cetera. Det har jag ingen lust med. Det känns som att jag ältat samma sak om och om igen alltför länge. Ingenting kommer att bli bättre av det om man inte gör någonting åt saken, något jag ironiskt nog tänkt på väldigt länge utan att någonting skett.

Poängen är att det plötsligt gick upp för mig att jag inte vill sitta om en massa år och minnas en tid då jag ödslade allting på att älta helt och hållet onödiga saker. Jag vill minnas glada tillfällen då jag och folk runtomkring njuter av tillvaron i stora drag. Jag vill minnas att jag var inte bara ambitiös, utan även produktiv och verkligen gav mina ambitioner en ärlig chans. Jag vill inte minnas ett mentalt mörker som likt ett svart hål dräper allt vad glädje heter för mig och alla i min omgivning.

Jag har alltid haft höga ambitioner, och ständigt väntat på rätt tillfälle för att skrida till verket med mina planer på att bli något här i världen och visa mina belackare hur otroligt bra jag egentligen är. Problemet är att tillfällen givits varje dag, varje år utan att jag tagit dem i akt. Nu är jag inne på en högskola, och jag kan plugga allt det jag är intresserad av. Jag är skriven som student, och jag har kurser att ta hand om, men återigen låter jag tillfällena glida mig ur händerna.

Detta är källan till det tidigare nämnda mentala mörker som omsluter min värld och som jag senare kommer att minnas från den här perioden i mitt liv. Och den här källan göder ständigt mörkret med min ångest över allt ogjort och stressen över de oändliga möjligheter jag faktiskt har inom räckhåll. Jag vill inte minnas mitt nuvarande liv på det här sättet.

Det är alltså dags att likt Zach Braffs huvudrollskaraktär i "Garden State" vakna upp från dvalan och faktiskt ta tillvara på en av alla dessa oändliga möjligheter, ta tag i den och se vart det bär hän. Även fast jag kanske inte kan leva upp till mina absurt höga förväntningar så kan jag i varje fall minnas att jag tog försökte ta vara på en möjlighet.

w05d06

Idag sprang jag 9 kilometer på 59.40 och sprang av mig 803 julkalorier. Ganska lugnt tempo med andra ord. Körde rakt igenom utan vattenpaus, och åt ganska dåligt innan, så jag var en aning borta i huvudet innan jag fick komma hem och äta.

Jag undrar vilka mål man skall sätta för nästa vecka. Återhämtning, förberedande löpning, styrketräning eller försöka komma vidare från milen? Vi får se i morgon.

2008 - en mental berg-och-dal-bana.

2008 bjöd på sina toppar och sina dalar och det är med blandade känslor som man beger sig på en liten nostalgitripp för att summera det gångna året. Vad hände egentligen i början av 2008?

Nyårsafton 2007/2008 fördelades på ett antal ställen. Det jag minns var att jag var full hemma hos Simon och Johanna som då fortfarande bodde vid Mariatorget. En promenad därifrån till Sveroks kansli i slakthusområdet fick mig att nyktra till, och där vaknade jag sedan upp morgonen efter med Felicia och Sara.

Januari och februari var slutet av min mentala kollaps. Det var i själva avslutandet av min omfattande depression. Jag vantrivdes med allting i mitt liv och just då tog jag det viktiga beslutet att ändra på saker och ting. I januari tog jag även hand om min kompis söta nakenkatt Snutte när hon var i Asien på vallfärd. När jag en dag kom hem och fann katten död under min säng brast det totalt och jag hamnade i ett dygnslångt chocktillstånd. Jag tog taxi till min flickvän och låg i fosterställning i hennes säng och varken åt eller drack.

Efter detta tog jag det viktiga beslutet att avsäga mig ansvaret som chefredaktör för fakultetstidningen. Jag hoppade av alla ideella arbeten, och sedermera även skolan för en kortare paus. Jag läste in en kurs på knappa två veckor för att åstadkomma något, sen gav jag upp. På två dagar tog jag beslutet att flytta från Bredäng där jag vantrivdes något ofantligt. Jag packade allt jag ägde på en kväll och spenderade nästkommande vecka med att sova i fakultetens föreningslokal. Efter att vi hämtat grejerna flyttade jag hem en bokhylla och en kasse kläder till mina föräldrars vardagsrum för att bo på deras soffa i två månader.

Nu fick det bära eller brista, jag var tvungen att hitta någonstans att bo, och beslutade mig för att utnyttja mina köpoäng hos SSSB och flytta till lappis. Detta fick mig att må en aning bättre. När jag sedan avslutade mitt förhållande med min flickvän fick jag lugn och tid och ro till att samla tankarna. Detta var i början av maj.

Utan ett förhållande. Utan arbete. Utan studier. Jag stängde ut mina vänner för att ta mig en rejäl funderare över livet. Inga måsten. Nästkommande månader spenderade jag med att tänka. I början hände ingenting, men allt blev så småningom bättre ju mer tiden led. Till slut började jag komma tillbaka i gammal god form, och kände återigen för att skratta. Sommarmånaderna kom och gick och jag umgicks med mycket nytt folk och njöt av livet. Augusti kom med en tenta som jag klarade av för att återigen få studiestöd. Allt verkade vara på väg åt rätt håll igen. Spikrakt.

Det trodde i varje fall jag. Min mörka syn på livet tidigare under året gjorde mig ihågkommen som en bitter och arg människa bland mina vänner. Vänner och bekanta var inte heller sena med att påpeka att jag var "bitter". Detta kunde jag skratta åt i början, men när det frekvent dök upp mer och mer började jag undra. "Är jag verkligen så less på livet att jag inte märker det själv?". Detta var i september.

Tentorna i september och oktober klarades av, men ett frö hade redan såtts och börjat gro. Jag skippade en utav tentorna för att jag inte orkade plugga mer. När de nya kurserna drog igång var det som om allt det jag byggt under ett halvår bara rivits ner. Motivationen försvann och jag började ta åt mig mer och mer av vad folk sade. Till slut orkade jag inte ens ta mig ner till skolan.

November kom och gick likt en dimma, och när december tog vid fick jag massiv ångest.
Över tentor och över relationer. Allting. Det enda jag kunde fokusera på var hur dåligt allting var. Trots att det var mindre än en månad sen har jag inget minne av december. Allt är en enda stor dimma, precis som november. Allt det dåliga som skett liksom väller över. Eller vänta, en bra sak skedde faktiskt.

Jag träffade en gammal bekant, som fick mig bitvis på bättre tankar. Tyvärr tog ångesten överhanden och jag är rädd för att jag sabbat det som potentiellt kunnat ske längre in i framtiden. Insikten av det gjorde ingenting bättre. Perioden mellan jul- och nyårsafton fungerade dock som ett litet uppvaknande, precis som tio månader innan. Jag beslutade mig för att jag skall söka hjälp för att må bättre och sluta lägga allt skit på andra. Det räddade nyåret.

Nyårsafton och dagarna innan var riktigt roliga, och tillbringades frekvent i goda vänners sällskap. Man borde nästan länka till lite bilder, men det orkar jag inte. Senaste veckan fick hursomhelst mig på bättre tankar, och i och med att det nya året precis tagit vid så är det lättare än vanligt att bygga vidare på. Mitt enda nyårslöfte är att sluta ta nederlag så allvarligt, utan se det som ett sätt att förändra saker på. Nederlag är något att dra lärdom ifrån. Genom att ta dem på fel sätt föder det fler nederlag, och det blir en ond spiral som jag alltför väl känner till vart den slutar.

Det här är nog första gången jag säger detta och verkligen menar det, men... GOTT NYTT ÅR! Jag inte bara hoppas att 2009 ska bli bättre än förra året, jag ska försöka göra något åt det på egen hand med.

Peace out.