Nytt jobb!

Möte med enhetschefen idag, det sista som kunde hindra mig från att få ett jobb hos Veolia Transport. Men, det gick hur smidigt som helst. Det var inga oklarheter alls, så nu skall det skrivas kontrakt på fredag. Jag passar på att gratulera mig själv till det nya jobbet. Dock en lite rolig grej om kontraktskrivningen.

På fredag skall det skrivas kontrakt under förutsättning att man erhållit en enhetschefs godkännande och att resultatet av drogtestet är negativt. Godkännandet fick jag för ett par timmar sedan en av enhetscheferna, men drogtestet skall genomföras först i morgon. Det lite roliga med hela situationen är att det dröjer en vecka innan drogtestet givit ett resultat. And yet, vi skall skriva kontrakt under förutsättning att drogtestet är negativt... Hur gör de då? River de kontraktet? Eller har de gjort fel? Nåväl, den som lever får se.

Det är åtminstone otroligt skönt att veta att den framtida ekonomin är säkrad. Efter en hel termin i otrolig fattigdom kommer jag till slut att kunna betala tillbaka allt jag lånat. Men det känns ändå inte riktigt befogat. Jag har slitit livet och själen ur mig för att orka ta mig till skolan varje dag och göra bra ifrån mig, och samtidigt levt med den otroliga pressen att vad jag än gör måste jag tänka på ekonomin. Att ha investerat såpass mycket energi för att överhuvudtaget överleva känns inte helt rätt.

Nåja, det är ingen idé att älta i vad som skett, det är bara att gilla läget och göra så gott man kan. Nu är det bara tre månader kvar, sen slipper jag förhoppningsvis leva i total misär!

När nu så den ekonomiska tillväxten i hushållet är säkrad är det dags att flytta fokus på de lite viktigare tentorna som kommer. Den 17:e juni är det dags för den efterhängsna tentan i Experimentella metoder, vars ordinarie tenta jag inte kunde genomföra pga feber och ögoninflammation.

Ja jävlar, vilket liv man lever! Men det blir snart bättre! SNART!

The light in the end of the tunnel exists

Nu jävlar! Min mage är helt och hållet förstörd, så nu blir det inte mer kaffe. Försöker vänja mig av vid det, bara dricka när det verkligen är nödvändigt. Igår var jag hungrig hela tiden, och magen var svullen hela tiden, gick inte att springa så jag fick avbryta efter två kilometer. Man blir så arg! Hur ska man kunna motionera om magen är på dåligt humör? Nåja, jag har sett över mina matvanor så jag jobbar på att åtgärda problemet.

Som jag kanske berättade i något tidigare inlägg har jag sagt upp mitt medlemskap hos World Class Gym. Dock är det 60 dagars uppsägningstid så jag får ändå hosta upp 798 spänn för två månader på gymmet. Det positiva är att jag faktiskt får använda gymmet till och med den sista juli. Därefter har jag inte något fast ställe att träna på... yet.

Den 29:e maj, på fredag med andra ord, klockan 15:00 skall det skrivas kontrakt med det nya jobbet. Jag läste igenom deras tabell över förmåner. Däribland ingick delvis subventionerade resor med SL och subventionerad friskvård ALTERNATIVT SUBVENTIONERAT MEDLEMSKAP HOS WORLD CLASS GYM. Så när anställningen trätt i kraft skall det införskaffas ett busskort över sommaren, och med facit i hand kan jag fortsätta hos World Class Gym. Dock utan att behöva betala. Vinst!

Saker och ting börjar lösa sig, underbart!

Lidingöloppet går av stapeln i slutet av september för den som är sugen på att springa. I och med mitt missade marathon som går av stapeln nu på lördag utan min medverkan så är Lidingöloppet väldigt ultimat. Det blir till att sikta på det. Innan Lidingöloppet som är på 3 mil skall flera kortare lopp gå av stapeln. Kungaruset och Midnattsloppet är två av de jag siktar på att genomföra. Någon mer som vågar?

Misär.

Jag åkte hem till mina föräldrar och avled igår. Snyltade på deras mat och sådant man brukar göra vid hembesök hos sin mor och far. Sen låg jag bara där tills allt blev bra igen, och ungefär vid 20 kunde jag bege mig hem. Inga studier utförda men kvällen blev ganska bra ändå. Jag läste igenom Alkemisten av Paulo Coelho. Det var en mycket fascinerande bok som kittlade intressenerven. Eftersom jag förmodligen är den siste som läser den går jag inte in på vad den handlade om, men den var hur som haver ganska bra.

Sen drog jag ut och sprang, och jävlar vad jag sprang. Jag tänkte att ju längre jag springer hemifrån, desto längre väg har jag hem och desto mer måste jag springa. Så jag satte av och kom först fram till AlbaNova, vidare till Tekniska Högskolan och vidare ut längs Valhallavägen, svängde av mot Lidingövägen och tänkte att jag skulle springa runt allt elände därborta mot Ropsten och PrisXtra för att sedan ta mig hem. Det slutade dock med att jag sprang vilse, eftersom de börjat bygga massa grejer och det gick inte att ta sig förbi. Så jag sprang runt i Ropsten och visste inte vad jag hette, testade än den ena vägen, än den andra, men alla var feeeeel! Till slut kom jag dock hem och då hade jag sprungit i drygt 90 minuter. Skönt att få komma hem iaf...

Idag måste jag verkligen ta tag i mina studier, bara det att jag hatar att det är så mycket att göra. Det är nästintill omänskligt. Förvisso är det 200% studietakt, och ett nytt jobb nalkas, och ett bröllop och Värmland och resttentor och... ja just det.

Utöver det noterade jag den framtida insättningen av pengar på mitt konto från CSN, och insåg då att jag återigen inte har råd med mat. Inte heller har jag råd att betala alla mina räkningar. Och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Tänk om jag var ensam, utan föräldrar eller vänner. Vad hade staten gjort då? Och vad ska de göra nu? Har de rätt att säga "Låna pengar av dina vänner!" "Gå hem till dina föräldrar och ät!"? Man känner sig ganska utblottad när man inte har råd med att betala räkningar, inte råd med kläder eller mat eller någonting annat. Vad gör man?

Ja jävlar, den som fortfarande ler när den är i en sådan här situation...

bloggibloggblogg

Vilken press det är att ha en blogg. Människor förväntar sig att man skall skriva hela tiden. Till slut skäms man så mycket att man inte vågar skriva för att det gått en såpass lång tid sedan man senast skrev. Nu sitter jag här med en otrolig smärta i magen som inte kan vara annat än stressrelaterad. Morgonkaffet kan också ha ett finger med i spelet, eftersom jag skakar som ett Parkinson-fall. Lungorna smärtar så till den grad att jag har svårt att andas, vilket kan tyda på panikångest. Jag vet inte hur panikångest känns men rykten går om att det gör ont att andas. Är det panikångest så är frågan varför det är panikångest.

Det gör faktiskt ont i lungorna. Vad är det som är såpass stressande? För den fanatiske läsaren kommer här en kortare redogörelse över min nuvarande livssituation.

Jag läser två kurser, en i programmering (C++) och en i kvantfysik. Jag ligger lite efter i bägge, vilket jag tänkte viga den här helgen åt att åtgärda. Programmeringskursen är den jag har svårast för av någon anledning, men programmering brukar vara roligt. Jag har en tenta den 17:e juni eftersom jag var tvungen att lämna den senaste tentan med feber och ögoninflammation. Jag har mattekurser jag vill läsa under sommaren och tenta av i augusti också. Detta är väl inte så himla mycket att göra?
Jag skall börja på ett nytt jobb också så att jag överlever sommaren. Det är lite hinder i vägen involverandes drogtest, godkännande av enhetschefen et cetera. Det skall dock inte vara några problem.
Mina vänner gifter sig nästa helg, så det kommer att kosta en del pengar att ordna med färja och vistelse i Visby under en helg. Detta leder mig ganska utsökt vidare till det mest vitala problemet som för tillfället råder, den ekonomiska situationen.

CSN nekade mig fullständigt retroaktivt bidrag och har helt sonika struntat i att titta på mina ansökningar efter det, trots mängder med telefonsamtal. Detta betyder att jag efter att ha lånat 11000 av en vän och livnärt mig på det i tre månader nu åtminstone får studiestöd, men detta måste jag använda för att betala tillbaka. Detta betyder då att jag får leva i total misär framtill över sommaren också tills första lönen kommer. Jag förstår inte att Sverige tillåter en medborgare att tvingas överväga om pengarna räcker till ifall han går och köper ett paket mjölk.

Lägg till detta att man är konstant förkyld och inte kan träna, bara ligga hemma och må dåligt och ständigt ha saker att göra så har ni en ungefärlig uppskattning av hur jag lever för tillfället. Visst, det är roligt att plugga, men inte när man ständigt mår skit. Fast jag antar att det är likadant för alla. Jag är rejält imponerad över hur alla andra människor klarar av att vara glada, göra roliga saker, njuta av livet. Jag förstår inte hur ni orkar, för jag gör det inte. Kudos till er!

Vad som väntar den här helgen är som sagt en hel massa studier. Dock återstår det att se när man väl lyckas sparka igång sig själv. Typ när kaffet börjar avta, magen och lungorna slutar smärta och skakningarna lugnar ner sig. Nåja, jag bloggar vidare.

Folk säger att jag är dramatisk. Och ja, det stämmer bra, jag är dramatisk. Varför? Jag har noterat att de intressen jag har och utför i rekreationssyfte nu slutat fungera som avslappning. Det har övergått i ångestladdade saker som jag mår dåligt av. Och för att slippa ångesten försöker jag helt och hållet ge upp dem för att sluta må dåligt. Det är min självbevarelsedrift som tar över. Att avslappning istället övergår i ångest är ett stort problem jag verkligen borde prata med någon om. Men när man befinner sig i denna ekonomiska situation, vart vänder man sig då för gratis hjälp? Vad tar man sig till? Är det här life as we know it? Om livet är på det här viset för alla, då undrar jag verkligen hur mänskligheten orkat fortplanta sig...

Nu har jag för ont i lungorna för att fortsätta, stay tuned for more... TALES OF INTEREST!

Nu är det dags igen...

...att blogga, att hata... att sluta upp med något.

Att sluta med någon vana eller börja med en ny har varit den här bloggens jargong från Dag 1. 80% av internets bloggar består av människor som spyr ut sin avsky med hoppet att någon skall läsa det och finna det som skrivs komiskt. Jag kommer aldrig att sluta spy galla över samhället och livet as we know it. Jag kommer alltid att vara förbannad och dryg och less på någonting eller någon. Det är lika bra att finna sig i det, så att det blir enklare att blogga om eländet.

Vad som upprör mig idag är sport. Dock inte vilka sporter som helst, utan sport som drar en stor publik och väcker känslor. Fotboll är i synnerhet en sådan sport. Fotboll är någonting jag älskat sedan liten grabb, och kärleken till fotbollen som konstart kommer aldrig att dö ut. Det som upprör mig med fotboll är den idioti och trångsynthet som den lockar fram ur simpla människor som projicerar sitt hat och sin kärlek till eller mot ett fotbollslag, en spelare eller både och. Varför är det så?
Att man bryr sig det minsta om ett resultat är per definition helt sinnessjukt. Att ett resultat påverkar en positivt eller negativt. Okej, en positiv påverkan är i grunden bra för det mänskliga psyket även fast det kommer av totalt idiotiska anledningar. Men...

...om ett fotbollslag som man sympatiserar med förlorar, varför bryr man sig det allra minsta om det när det är konsten som är idrottens skönhet? Kan det vara en bitter känsla som tränger sig på för att favoritlaget inte spelat enligt förväntningarna, att man blivit på sätt och vis berövad något man ansåg sig ha rätt till? Visst, det går att köpa allt sådant, absolut. Men, varför ska man stå och skrika och få totala raseriutbrott för att saker och ting inte går lagets väg? Det är helt och hållet sinnessjukt att bry sig så otroligt mycket om fotboll.

Och om laget man sympatiserar med slutat spela en fotboll man tycker är bra, varför ska man fortfarande stå och skrika och heja på laget? Varför, när det finns andra lag som spelar en vackrare fotboll, som utövar konsten bättre? När det inte anses vara okej att ens tala gott om ett annat lag för dess sätt att spela, då har någonting gått förlorat. Och en stor skara människor står och försvarar detta beteende. Ni simpla människor som tycker att man skall hålla sig till ett fotbollslag, ni har missat poängen med fotbollen helt och hållet. Ni behövs dock för att upprätthålla den sportsliga andan.

Jag exkluderar mig härmed helt och hållet från alla vidriga bönder och idioter som skriker om att man ska dö för sitt lag och får dampanfall så fort det egna laget släpper in ett mål. Ni kan dra åt helvete, och jag hoppas att ni dör en plågsam död. Aldrig att jag tänker titta på fotboll igen när ett beteende som det jag nämnt ovan är socialt accepterat både innanför och utanför supporterkretsar. Det är vidrigt, och det finns så mycket mer skit som jag inte orkar skriva om.

Idag var jag på en fotbollsmatch, Bajen-Kalmar. 8500 människor kom för att titta på Bajens debacle. Publiken buade åt att inte fler människor var där för att se matchen. Inte undra på att folk inte kommer för att titta på fotboll när majoriteten är små tonårspojkar som druckit hembränt och försöker slåss med allt och alla för att de har damp.