Planer

Jag väljer mellan två olika saker just nu. Antingen tar jag ett studieuppehåll på ett år, eller så biter jag ihop och försöker söka utlandsstudier så snart möjligheten finns.

Att arbeta som spärrvakt är inte så himla farligt, det är ju ändå ett ganska slappt jobb. Fyllt med ansvar, men slappt större delen av tiden. Om det fungerar skulle jag absolut kunna tänka mig att arbeta som det i ett år, men inte bara som det. Det känns inte som någonting som ger fast inkomst. Beslutar jag mig för att ta ett studieuppehåll så söker jag nog fler arbeten och försöker kombinera dem.

Det känns på något sätt vettigt att ta ett år ledigt ifrån skolan och koncentrera sig på annat. Motivationen har inte varit på topp det senaste decenniet.

Å andra sidan, suck it up for a little while longer och fortsätta enligt planen. Men det är här som problemen kommer in. Då har jag fortfarande en hel del poäng att ta för att få fortsatt studielån, och CSN är fortfarande riktiga svin. Kursen jag läste och tog studielån för blir folk oftast inte klara med förrän ett år efteråt, pga den patetiskt urusla rättningen av labbrapporter. Därför kommer inte poängen räknas för den kursen, och det innebär problem. Jag kommer, precis som jag gjort i två års tid, att leva i ekonomisk misär.

Jag tror att valet redan är gjort. Det vore coolt att arbeta utomlands...

Det finns åtminstone en person som inte sover i natt...

Ikväll är det dags att jobba nattskiftet igen. Det tär en hel del på krafterna att variera dygnsrytmen på det här viset, så det gäller att vara stark om man skall lyckas härda ut. Idag är jag stationerad vid Östermalmstorg mellan 21:45 och 05:15.

Yrket har sina fördelar, i varje fall nattetid. Då dyker de inte alltför mycket utan bara lite berusade tjejerna upp och småflirtar med en och ger en slängkyssar eller fina kommentarer. Yrket är ganska utsatt då man är mer eller mindre utelämnad och får själv ta hand om stressade personer som är upprörda över både det ena och det andra. Därför är det skönt med människor som insett detta och visar sin sympati genom att bara ge en snäll kommentar, önska en trevlig kväll eller något liknande.

Igår var jag stationerad vid centralstationen, så det var fullt ös mer eller mindre hela natten. Framåt 6-tiden på morgonen fick jag en timmes lugn då jag kunde glo på Matrix på min medhavda dator. \o/
Hemma och i säng klockan 7, rummet var svinvarmt så det var bara att slänga upp fönstret på vid gavel och sova utan täcke. Vaknade 14:30 av att det började ösregna in i rummet, täcket på golvet. Helt galet!
Blommorna blev i alla fall vattnade...

Jag har börjat skissa på framtiden. Några punkter jag funderar starkt kring är
- om jag skall ta en studiepaus på ett år för att få tillbaka motivationen,
- om jag skall se till så att jag kan ta fortsatt studielån i höst (eller senare) genom att tenta av mina kvarvarande kurser från vårterminen nu i sommar,
- om jag skall studera utomlands efter studiepausen, typ Kalifornien.

Alla punkter har med varandra att göra, och jag tror redan jag bestämt mig för vad jag ska göra. Det som är svårt är att lista ut hur själva processen skall se ut.

Avslutningsvis skall jag skriva en lista på saker jag skall göra innan jag fyllt 25, eller 30, eller innan jag dör. Jag får fundera över det i natt. Nu, vamos à la work!

En bra början

Företaget jag arbetar för är idioter.

10 dagars betald utbildning krävs till en början för att man skall få tjänsten. Under utbildningen krävs 100% närvaro, vilket känns självklart. Problemen börjar när man av någon anledning inte kan närvara under en av dagarna på grund av någon oförutsett händelse, säg dödsfall i familjen vilket genererar i en begravning annorstädes. Så, för att boka om praktikdagen måste man ringa till en person som således bokar in dig på ett nytt pass. Denna person svarade inte i telefonen.

Okej, vad gör man då? Jo, man ringer igen. De svarar inte då heller. 40 samtal om dagen i en veckas tid och fortfarande inget svar. Notera också att min tjänst började i helgen, så innan dess måste jag ha gjort praktikdagen, annars får jag inte arbeta. Och som vi alla vet är inget jobb... no dinero. Så, time is of the essence.

Hur som helst så får jag efter en vecka tag på dem. Då har ordinarie varit på semester och ersättaren hatade telefoner så han orkade inte svara. Så när äntligen praktikdagen är gjord, precis i tid så att jag skulle kunna jobba i helgen, så ringer jag en upplysningscentral för att veta vart och vid vilken tid på dygnet jag skall jobba.
- "Öh du står inte med här, du är ledig."

Fine, okej, jag hann inte bokas in på något pass. Då drar jag ut och krökar loss istället med några polare.

Tiden går... det blir sent... klockan passerar 1 på natten... telefonen ringer...

"VAR I HELVETE ÄR DU?! DU SKULLE JOBBA KLOCKAN 00:40!"



Många kommer säkert ihåg sin första arbetsdag som förvirrande eller spännande. En del kommer till och med ihåg vad de gjorde. Jag kommer nog aldrig glömma min första arbetsdag hos det här företaget. Jag var ute och drack öl.

Nytt jobb!

Möte med enhetschefen idag, det sista som kunde hindra mig från att få ett jobb hos Veolia Transport. Men, det gick hur smidigt som helst. Det var inga oklarheter alls, så nu skall det skrivas kontrakt på fredag. Jag passar på att gratulera mig själv till det nya jobbet. Dock en lite rolig grej om kontraktskrivningen.

På fredag skall det skrivas kontrakt under förutsättning att man erhållit en enhetschefs godkännande och att resultatet av drogtestet är negativt. Godkännandet fick jag för ett par timmar sedan en av enhetscheferna, men drogtestet skall genomföras först i morgon. Det lite roliga med hela situationen är att det dröjer en vecka innan drogtestet givit ett resultat. And yet, vi skall skriva kontrakt under förutsättning att drogtestet är negativt... Hur gör de då? River de kontraktet? Eller har de gjort fel? Nåväl, den som lever får se.

Det är åtminstone otroligt skönt att veta att den framtida ekonomin är säkrad. Efter en hel termin i otrolig fattigdom kommer jag till slut att kunna betala tillbaka allt jag lånat. Men det känns ändå inte riktigt befogat. Jag har slitit livet och själen ur mig för att orka ta mig till skolan varje dag och göra bra ifrån mig, och samtidigt levt med den otroliga pressen att vad jag än gör måste jag tänka på ekonomin. Att ha investerat såpass mycket energi för att överhuvudtaget överleva känns inte helt rätt.

Nåja, det är ingen idé att älta i vad som skett, det är bara att gilla läget och göra så gott man kan. Nu är det bara tre månader kvar, sen slipper jag förhoppningsvis leva i total misär!

När nu så den ekonomiska tillväxten i hushållet är säkrad är det dags att flytta fokus på de lite viktigare tentorna som kommer. Den 17:e juni är det dags för den efterhängsna tentan i Experimentella metoder, vars ordinarie tenta jag inte kunde genomföra pga feber och ögoninflammation.

Ja jävlar, vilket liv man lever! Men det blir snart bättre! SNART!

The light in the end of the tunnel exists

Nu jävlar! Min mage är helt och hållet förstörd, så nu blir det inte mer kaffe. Försöker vänja mig av vid det, bara dricka när det verkligen är nödvändigt. Igår var jag hungrig hela tiden, och magen var svullen hela tiden, gick inte att springa så jag fick avbryta efter två kilometer. Man blir så arg! Hur ska man kunna motionera om magen är på dåligt humör? Nåja, jag har sett över mina matvanor så jag jobbar på att åtgärda problemet.

Som jag kanske berättade i något tidigare inlägg har jag sagt upp mitt medlemskap hos World Class Gym. Dock är det 60 dagars uppsägningstid så jag får ändå hosta upp 798 spänn för två månader på gymmet. Det positiva är att jag faktiskt får använda gymmet till och med den sista juli. Därefter har jag inte något fast ställe att träna på... yet.

Den 29:e maj, på fredag med andra ord, klockan 15:00 skall det skrivas kontrakt med det nya jobbet. Jag läste igenom deras tabell över förmåner. Däribland ingick delvis subventionerade resor med SL och subventionerad friskvård ALTERNATIVT SUBVENTIONERAT MEDLEMSKAP HOS WORLD CLASS GYM. Så när anställningen trätt i kraft skall det införskaffas ett busskort över sommaren, och med facit i hand kan jag fortsätta hos World Class Gym. Dock utan att behöva betala. Vinst!

Saker och ting börjar lösa sig, underbart!

Lidingöloppet går av stapeln i slutet av september för den som är sugen på att springa. I och med mitt missade marathon som går av stapeln nu på lördag utan min medverkan så är Lidingöloppet väldigt ultimat. Det blir till att sikta på det. Innan Lidingöloppet som är på 3 mil skall flera kortare lopp gå av stapeln. Kungaruset och Midnattsloppet är två av de jag siktar på att genomföra. Någon mer som vågar?

Misär.

Jag åkte hem till mina föräldrar och avled igår. Snyltade på deras mat och sådant man brukar göra vid hembesök hos sin mor och far. Sen låg jag bara där tills allt blev bra igen, och ungefär vid 20 kunde jag bege mig hem. Inga studier utförda men kvällen blev ganska bra ändå. Jag läste igenom Alkemisten av Paulo Coelho. Det var en mycket fascinerande bok som kittlade intressenerven. Eftersom jag förmodligen är den siste som läser den går jag inte in på vad den handlade om, men den var hur som haver ganska bra.

Sen drog jag ut och sprang, och jävlar vad jag sprang. Jag tänkte att ju längre jag springer hemifrån, desto längre väg har jag hem och desto mer måste jag springa. Så jag satte av och kom först fram till AlbaNova, vidare till Tekniska Högskolan och vidare ut längs Valhallavägen, svängde av mot Lidingövägen och tänkte att jag skulle springa runt allt elände därborta mot Ropsten och PrisXtra för att sedan ta mig hem. Det slutade dock med att jag sprang vilse, eftersom de börjat bygga massa grejer och det gick inte att ta sig förbi. Så jag sprang runt i Ropsten och visste inte vad jag hette, testade än den ena vägen, än den andra, men alla var feeeeel! Till slut kom jag dock hem och då hade jag sprungit i drygt 90 minuter. Skönt att få komma hem iaf...

Idag måste jag verkligen ta tag i mina studier, bara det att jag hatar att det är så mycket att göra. Det är nästintill omänskligt. Förvisso är det 200% studietakt, och ett nytt jobb nalkas, och ett bröllop och Värmland och resttentor och... ja just det.

Utöver det noterade jag den framtida insättningen av pengar på mitt konto från CSN, och insåg då att jag återigen inte har råd med mat. Inte heller har jag råd att betala alla mina räkningar. Och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Tänk om jag var ensam, utan föräldrar eller vänner. Vad hade staten gjort då? Och vad ska de göra nu? Har de rätt att säga "Låna pengar av dina vänner!" "Gå hem till dina föräldrar och ät!"? Man känner sig ganska utblottad när man inte har råd med att betala räkningar, inte råd med kläder eller mat eller någonting annat. Vad gör man?

Ja jävlar, den som fortfarande ler när den är i en sådan här situation...

bloggibloggblogg

Vilken press det är att ha en blogg. Människor förväntar sig att man skall skriva hela tiden. Till slut skäms man så mycket att man inte vågar skriva för att det gått en såpass lång tid sedan man senast skrev. Nu sitter jag här med en otrolig smärta i magen som inte kan vara annat än stressrelaterad. Morgonkaffet kan också ha ett finger med i spelet, eftersom jag skakar som ett Parkinson-fall. Lungorna smärtar så till den grad att jag har svårt att andas, vilket kan tyda på panikångest. Jag vet inte hur panikångest känns men rykten går om att det gör ont att andas. Är det panikångest så är frågan varför det är panikångest.

Det gör faktiskt ont i lungorna. Vad är det som är såpass stressande? För den fanatiske läsaren kommer här en kortare redogörelse över min nuvarande livssituation.

Jag läser två kurser, en i programmering (C++) och en i kvantfysik. Jag ligger lite efter i bägge, vilket jag tänkte viga den här helgen åt att åtgärda. Programmeringskursen är den jag har svårast för av någon anledning, men programmering brukar vara roligt. Jag har en tenta den 17:e juni eftersom jag var tvungen att lämna den senaste tentan med feber och ögoninflammation. Jag har mattekurser jag vill läsa under sommaren och tenta av i augusti också. Detta är väl inte så himla mycket att göra?
Jag skall börja på ett nytt jobb också så att jag överlever sommaren. Det är lite hinder i vägen involverandes drogtest, godkännande av enhetschefen et cetera. Det skall dock inte vara några problem.
Mina vänner gifter sig nästa helg, så det kommer att kosta en del pengar att ordna med färja och vistelse i Visby under en helg. Detta leder mig ganska utsökt vidare till det mest vitala problemet som för tillfället råder, den ekonomiska situationen.

CSN nekade mig fullständigt retroaktivt bidrag och har helt sonika struntat i att titta på mina ansökningar efter det, trots mängder med telefonsamtal. Detta betyder att jag efter att ha lånat 11000 av en vän och livnärt mig på det i tre månader nu åtminstone får studiestöd, men detta måste jag använda för att betala tillbaka. Detta betyder då att jag får leva i total misär framtill över sommaren också tills första lönen kommer. Jag förstår inte att Sverige tillåter en medborgare att tvingas överväga om pengarna räcker till ifall han går och köper ett paket mjölk.

Lägg till detta att man är konstant förkyld och inte kan träna, bara ligga hemma och må dåligt och ständigt ha saker att göra så har ni en ungefärlig uppskattning av hur jag lever för tillfället. Visst, det är roligt att plugga, men inte när man ständigt mår skit. Fast jag antar att det är likadant för alla. Jag är rejält imponerad över hur alla andra människor klarar av att vara glada, göra roliga saker, njuta av livet. Jag förstår inte hur ni orkar, för jag gör det inte. Kudos till er!

Vad som väntar den här helgen är som sagt en hel massa studier. Dock återstår det att se när man väl lyckas sparka igång sig själv. Typ när kaffet börjar avta, magen och lungorna slutar smärta och skakningarna lugnar ner sig. Nåja, jag bloggar vidare.

Folk säger att jag är dramatisk. Och ja, det stämmer bra, jag är dramatisk. Varför? Jag har noterat att de intressen jag har och utför i rekreationssyfte nu slutat fungera som avslappning. Det har övergått i ångestladdade saker som jag mår dåligt av. Och för att slippa ångesten försöker jag helt och hållet ge upp dem för att sluta må dåligt. Det är min självbevarelsedrift som tar över. Att avslappning istället övergår i ångest är ett stort problem jag verkligen borde prata med någon om. Men när man befinner sig i denna ekonomiska situation, vart vänder man sig då för gratis hjälp? Vad tar man sig till? Är det här life as we know it? Om livet är på det här viset för alla, då undrar jag verkligen hur mänskligheten orkat fortplanta sig...

Nu har jag för ont i lungorna för att fortsätta, stay tuned for more... TALES OF INTEREST!

Nu är det dags igen...

...att blogga, att hata... att sluta upp med något.

Att sluta med någon vana eller börja med en ny har varit den här bloggens jargong från Dag 1. 80% av internets bloggar består av människor som spyr ut sin avsky med hoppet att någon skall läsa det och finna det som skrivs komiskt. Jag kommer aldrig att sluta spy galla över samhället och livet as we know it. Jag kommer alltid att vara förbannad och dryg och less på någonting eller någon. Det är lika bra att finna sig i det, så att det blir enklare att blogga om eländet.

Vad som upprör mig idag är sport. Dock inte vilka sporter som helst, utan sport som drar en stor publik och väcker känslor. Fotboll är i synnerhet en sådan sport. Fotboll är någonting jag älskat sedan liten grabb, och kärleken till fotbollen som konstart kommer aldrig att dö ut. Det som upprör mig med fotboll är den idioti och trångsynthet som den lockar fram ur simpla människor som projicerar sitt hat och sin kärlek till eller mot ett fotbollslag, en spelare eller både och. Varför är det så?
Att man bryr sig det minsta om ett resultat är per definition helt sinnessjukt. Att ett resultat påverkar en positivt eller negativt. Okej, en positiv påverkan är i grunden bra för det mänskliga psyket även fast det kommer av totalt idiotiska anledningar. Men...

...om ett fotbollslag som man sympatiserar med förlorar, varför bryr man sig det allra minsta om det när det är konsten som är idrottens skönhet? Kan det vara en bitter känsla som tränger sig på för att favoritlaget inte spelat enligt förväntningarna, att man blivit på sätt och vis berövad något man ansåg sig ha rätt till? Visst, det går att köpa allt sådant, absolut. Men, varför ska man stå och skrika och få totala raseriutbrott för att saker och ting inte går lagets väg? Det är helt och hållet sinnessjukt att bry sig så otroligt mycket om fotboll.

Och om laget man sympatiserar med slutat spela en fotboll man tycker är bra, varför ska man fortfarande stå och skrika och heja på laget? Varför, när det finns andra lag som spelar en vackrare fotboll, som utövar konsten bättre? När det inte anses vara okej att ens tala gott om ett annat lag för dess sätt att spela, då har någonting gått förlorat. Och en stor skara människor står och försvarar detta beteende. Ni simpla människor som tycker att man skall hålla sig till ett fotbollslag, ni har missat poängen med fotbollen helt och hållet. Ni behövs dock för att upprätthålla den sportsliga andan.

Jag exkluderar mig härmed helt och hållet från alla vidriga bönder och idioter som skriker om att man ska dö för sitt lag och får dampanfall så fort det egna laget släpper in ett mål. Ni kan dra åt helvete, och jag hoppas att ni dör en plågsam död. Aldrig att jag tänker titta på fotboll igen när ett beteende som det jag nämnt ovan är socialt accepterat både innanför och utanför supporterkretsar. Det är vidrigt, och det finns så mycket mer skit som jag inte orkar skriva om.

Idag var jag på en fotbollsmatch, Bajen-Kalmar. 8500 människor kom för att titta på Bajens debacle. Publiken buade åt att inte fler människor var där för att se matchen. Inte undra på att folk inte kommer för att titta på fotboll när majoriteten är små tonårspojkar som druckit hembränt och försöker slåss med allt och alla för att de har damp.

Jag tänker sluta...

Jag ska sluta dricka kaffe. Jag mår bara förjävligt av det. Dricker jag det på morgonen mår jag illa på bussen till skolan och svettas hela dagen och känner mig så äcklig att jag måste hem efter lunch. Skitkaffe. Andra gånger blir jag bara helt stissig av det och kan inte fokusera på en sak, så jag kan inte göra någonting vettigt under koffeinkicken. Andra gånger kan jag bara inte sova. Det är få gånger som jag får ut någonting positivt av kaffe annat än när det agerar sällskapsdryck.

Jag tänker sluta använda datorer. Det äter upp så otroligt mycket dötid. Två tredjedelar av tiden man sitter vid datorn gör man inte annat än väntar på någonting annat. Den resterande tredjedelen utgörs av att spela spel, slösurfa, chatta et cetera... Säg också att jag sitter vid en dator åtta timmar om dagen. Dessutom låter den förjävligt och det blir skitvarmt i rummet och mina blommor dör. Jag brukar stänga av TV:n i bakgrunden för att den låter för mycket, och kvar är det dova ljudet av fläktarna från datorn. Och det låter bara så jävla irriterande mycket.

Har man saker att göra en dag så blir det inte mycket vaken tid kvar efter de åtta timmarna man i snitt spenderar vid en dator. Säg också att det är en helgdag då jag sitter där alla dygnets vakna timmar i brist på annat. Det går bara inte. Fyfan.

Jag har sagt att jag tänker sluta styra upp saker hela tiden. Grejen är att jag är den enda som någonsin styr upp någonting, och världen behöver en ledare. Därför tänker jag inte sluta skapa, styra, ställa et cetera. Ni behöver mig lika mycket som jag behöver er, like it or not.

Nu jävlar ska jag.. ja, vad då? Jag är för koffeinbeskjuten för att kunna sova, och för full av ångest för att åstadkomma någonting vettigt, så jag är precis som så många gånger förut fast i ingenmanslandets underbara paralys. Och där lär jag bli kvar om inte den linjelika vägen jag följer ej tar en sväng åt ett annat håll inom en jävligt snar framtid.

Dra åt helvete!

w08d01

Sådärja! Avslutningen på veckan blev helt enkelt som sådan att jag inte orkade åka och träna varken i lördags eller söndags. Jag fick dåligt med sömn och hade lite saker att göra vid sidan av träningen, men eftersom jag sprang på väldigt bra och genomförde de tre föregående passen klockrent så kunde jag vila lite med gott samvete.

Måndag idag och med tre dagars vila i ryggen gick jag ut hårt och klockade 15 km på finfina 1:27:54. En liten finputsning av det så har jag uppnått mitt mål ganska tidigt. Dock är det en sak att hålla ett och samma tempo i 15 km, att klara det i knappa 4 timmar innebär fortsatt hårt arbete.

Med tanke på att jag gick såpass hårt ut redan första dagen på veckan tänkte jag försöka springa totalt 40km den här veckan med ett kortare pass i morgon på säg 5 kilometer följt av två 10 km-pass på torsdag och lördag. Två pass styrketräning skall dock hinnas med, så i morgon och torsdag blir lite avgörande för hur det blir. Känner jag att jag orkar några kilometer till utan problem i morgon kör jag på det, samma sak på torsdag.

Eller så blir det 35km totalt ändå, vilket inte alls är fy skam, och jag hinner med mina styrketräningspass utan stress. Den som lever får se.

Idag är även dag 17 i min nykterismkalender, och det börjar bli svårt att komma ihåg hur många dagar man är uppe i. Någon får hålla räkningen åt mig. ;)

Nu satan ska jag sova, hej!

w07d04

Hej igen!

Lite kort om vad jag åstadkommit hittills den här veckan...

Måndag - Löpte drygt 5 km och styrketränade rygg och bröst, ett perfekt genomfört pass från min sida.
Tisdag - Skulle egentligen träna men sov uruselt och lyckades inte fylla på med energi efter att jag kommit hem från träningen dagen innan så jag mådde riktigt illa hela dagen. Spanjorerna firade att det var måndag kvällen innan så när jag kom hem var det 15 personer som stod och lagade mat...
Onsdag - Tränade på onsdagen istället. Löpte 12.90 km på 75 minuter och noterade att jag brände 1129 kalorier. Återigen ett perfekt genomfört pass. Det enda dåliga var att endorfinkicken uteblev, och jag måste helt enkelt läsa på om hur man på rätt sätt fyller på med vätska och energi efter långdistanslöpning.
Torsdag - Med andra ord idag. Dagen är ung, men jag funderar på att löpa 5km och styrketräna armar och axlar. Dock är ju träningsvärken noterbar så det kan komma att bli av i morgon istället. Känner att jag håller på att bli sjuk också så det kanske är bättre att vila.

Kommande:

Planen var att slöa mig igenom 15 km på lördag, vilket numer känns lite överflödigt med tanke på att jag sprang närmare 13 km igår i ett högt tempo. Därför kanske det blir ett pass på 10 km istället, men vi får se, det vore i sådana fall personligt rekord i distans att springa 15 km, så det vore ju roligt för självförtroendet. :)

Detta är även min 13:e dag utan alkohol, och det ska firas! Förslagsvis med lunch?

Auf wiedersehen!

Inga nyårslöften - bara öl!

Oh, and by the way... I forgot to mention one thing...

Jag har inte druckit en droppe alkohol på nio (9) dagar. Jag kan inte besluta mig för ifall det är patetiskt eller riktigt duktigt. Det mesta på min fritid som ej involverar träning relaterar i någon form kring alkohol. Nu har jag bestämt mig för att avstå från all alkohol till den 31:a maj. Varför det datumet? Bröllop på Gotland. Varför denna avhållsamhet? Marathon den 30:e maj. Jag tänkte då att, om elitidrottare under tävlingssäsongen avhåller sig helt från alkohol, varför ska inte jag?

Faktum är att det inte är så himla lätt att hålla sig ifrån alkohol en vecka. Varje dag är det någon som vill titta på film och dricka folköl. 3-4 kvällar i veckan är det en bekantskapskrets som vill dra ut på krogen och dricka öl. Var och varannan helg är det fest då man dricker öl. Är man hos föräldrarna och hälsar på så frågar farsan om man vill ha en öl eller en whiskey. Det är i sanning inte så himla enkelt som det låter. Nu har jag fått en start på nio dagar, en kvantitet som inte är så himla enkel att nå upp till. Det är svårt i början, och därför är jag lite stolt över att jag lyckats.

Lite exalterad blir man ju också när man tänker på vad detta kan innebära för framtiden ur träningsperspektiv. Genom att presentera detta på bloggen kommer jag dessutom att tvingas avhålla mig eftersom jag skulle skämmas ihjäl om jag gav efter för begäret. ;)

Skål!

w06d07

Tränade armar och axlar tidigare i veckan. Löpte en dryg mil i måndags/tisdags och tränade även igår. Ett pass på 12 kilometer med växlande tempo. Eftersom jag inte orkar köra fullt ut i mitt marathontempo ännu så tillämpar jag etappupplägget. 5 minuter i 10 km/h, 5 minuter i 11 km/h. Jag känner att jag börjar kunna trappa upp till 15 kilometer väldigt snart.

Jag tänkte egentligen träna idag med, men i och med att jag kom hem 4 i morse så var det out of the question. Then again, så börjar skolan i morgon, så det är i högsta grad aktuellt att stanna hemma och förbereda sig mentalt för en lång termin med mycket press.

Week 07

Kommande vecka har jag föreläsningar på måndag, onsdag och fredag (stående schema två månader framöver) samt räkneövningstillfällen på onsdagseftermiddagar. Detta ger mig två dagar i veckan där jag är ledig och kan krypa upp i tid för att träna. Detta är även min plan. Träning på måndagar, tisdagar, torsdagar och lördagar var planen. Så mina mål för kommande vecka är följande:

- Två gympass, ett för armar & axlar, ett för bröst & rygg. Benen och magen tränar jag under löppassen så just nu känns det överflödigt att träna extra.
- Fyra löppass, två längre och två kortare.
- På lördag blir det ett längre löppass i segare tempo för att orka 15 km.

Awakening

Satt och ögnade igenom lite gamla bilder på datorn och blev en aning nostalgisk. Visst har jag sett allt förut, men jag har aldrig suttit mig ner och verkligen tittat på bilderna och tänkt tillbaka på tillfällena då de togs. Just nu går det inte att föra över dem men det var inte därför jag började skriva.

På bilderna ser jag en glad kille på gränsen till man som skrattar och ler på varje bild. Den tiden då bilderna togs var den hittills bästa i mitt liv, och jag insåg en sak. När jag kollar på bilderna från den här tiden om fem år, vad kommer jag att tänka på då? Jag kommer inte minnas några avsevärt roliga saker. Ingenting speciellt alls. Och då slog det mig, ska det verkligen vara så? Är det så jag vill att saker och ting skall utveckla sig?

Man kan fokusera på det negativa och i oändligheter älta vad som hände, hur blev allt som det blev et cetera. Det har jag ingen lust med. Det känns som att jag ältat samma sak om och om igen alltför länge. Ingenting kommer att bli bättre av det om man inte gör någonting åt saken, något jag ironiskt nog tänkt på väldigt länge utan att någonting skett.

Poängen är att det plötsligt gick upp för mig att jag inte vill sitta om en massa år och minnas en tid då jag ödslade allting på att älta helt och hållet onödiga saker. Jag vill minnas glada tillfällen då jag och folk runtomkring njuter av tillvaron i stora drag. Jag vill minnas att jag var inte bara ambitiös, utan även produktiv och verkligen gav mina ambitioner en ärlig chans. Jag vill inte minnas ett mentalt mörker som likt ett svart hål dräper allt vad glädje heter för mig och alla i min omgivning.

Jag har alltid haft höga ambitioner, och ständigt väntat på rätt tillfälle för att skrida till verket med mina planer på att bli något här i världen och visa mina belackare hur otroligt bra jag egentligen är. Problemet är att tillfällen givits varje dag, varje år utan att jag tagit dem i akt. Nu är jag inne på en högskola, och jag kan plugga allt det jag är intresserad av. Jag är skriven som student, och jag har kurser att ta hand om, men återigen låter jag tillfällena glida mig ur händerna.

Detta är källan till det tidigare nämnda mentala mörker som omsluter min värld och som jag senare kommer att minnas från den här perioden i mitt liv. Och den här källan göder ständigt mörkret med min ångest över allt ogjort och stressen över de oändliga möjligheter jag faktiskt har inom räckhåll. Jag vill inte minnas mitt nuvarande liv på det här sättet.

Det är alltså dags att likt Zach Braffs huvudrollskaraktär i "Garden State" vakna upp från dvalan och faktiskt ta tillvara på en av alla dessa oändliga möjligheter, ta tag i den och se vart det bär hän. Även fast jag kanske inte kan leva upp till mina absurt höga förväntningar så kan jag i varje fall minnas att jag tog försökte ta vara på en möjlighet.

w05d06

Idag sprang jag 9 kilometer på 59.40 och sprang av mig 803 julkalorier. Ganska lugnt tempo med andra ord. Körde rakt igenom utan vattenpaus, och åt ganska dåligt innan, så jag var en aning borta i huvudet innan jag fick komma hem och äta.

Jag undrar vilka mål man skall sätta för nästa vecka. Återhämtning, förberedande löpning, styrketräning eller försöka komma vidare från milen? Vi får se i morgon.

2008 - en mental berg-och-dal-bana.

2008 bjöd på sina toppar och sina dalar och det är med blandade känslor som man beger sig på en liten nostalgitripp för att summera det gångna året. Vad hände egentligen i början av 2008?

Nyårsafton 2007/2008 fördelades på ett antal ställen. Det jag minns var att jag var full hemma hos Simon och Johanna som då fortfarande bodde vid Mariatorget. En promenad därifrån till Sveroks kansli i slakthusområdet fick mig att nyktra till, och där vaknade jag sedan upp morgonen efter med Felicia och Sara.

Januari och februari var slutet av min mentala kollaps. Det var i själva avslutandet av min omfattande depression. Jag vantrivdes med allting i mitt liv och just då tog jag det viktiga beslutet att ändra på saker och ting. I januari tog jag även hand om min kompis söta nakenkatt Snutte när hon var i Asien på vallfärd. När jag en dag kom hem och fann katten död under min säng brast det totalt och jag hamnade i ett dygnslångt chocktillstånd. Jag tog taxi till min flickvän och låg i fosterställning i hennes säng och varken åt eller drack.

Efter detta tog jag det viktiga beslutet att avsäga mig ansvaret som chefredaktör för fakultetstidningen. Jag hoppade av alla ideella arbeten, och sedermera även skolan för en kortare paus. Jag läste in en kurs på knappa två veckor för att åstadkomma något, sen gav jag upp. På två dagar tog jag beslutet att flytta från Bredäng där jag vantrivdes något ofantligt. Jag packade allt jag ägde på en kväll och spenderade nästkommande vecka med att sova i fakultetens föreningslokal. Efter att vi hämtat grejerna flyttade jag hem en bokhylla och en kasse kläder till mina föräldrars vardagsrum för att bo på deras soffa i två månader.

Nu fick det bära eller brista, jag var tvungen att hitta någonstans att bo, och beslutade mig för att utnyttja mina köpoäng hos SSSB och flytta till lappis. Detta fick mig att må en aning bättre. När jag sedan avslutade mitt förhållande med min flickvän fick jag lugn och tid och ro till att samla tankarna. Detta var i början av maj.

Utan ett förhållande. Utan arbete. Utan studier. Jag stängde ut mina vänner för att ta mig en rejäl funderare över livet. Inga måsten. Nästkommande månader spenderade jag med att tänka. I början hände ingenting, men allt blev så småningom bättre ju mer tiden led. Till slut började jag komma tillbaka i gammal god form, och kände återigen för att skratta. Sommarmånaderna kom och gick och jag umgicks med mycket nytt folk och njöt av livet. Augusti kom med en tenta som jag klarade av för att återigen få studiestöd. Allt verkade vara på väg åt rätt håll igen. Spikrakt.

Det trodde i varje fall jag. Min mörka syn på livet tidigare under året gjorde mig ihågkommen som en bitter och arg människa bland mina vänner. Vänner och bekanta var inte heller sena med att påpeka att jag var "bitter". Detta kunde jag skratta åt i början, men när det frekvent dök upp mer och mer började jag undra. "Är jag verkligen så less på livet att jag inte märker det själv?". Detta var i september.

Tentorna i september och oktober klarades av, men ett frö hade redan såtts och börjat gro. Jag skippade en utav tentorna för att jag inte orkade plugga mer. När de nya kurserna drog igång var det som om allt det jag byggt under ett halvår bara rivits ner. Motivationen försvann och jag började ta åt mig mer och mer av vad folk sade. Till slut orkade jag inte ens ta mig ner till skolan.

November kom och gick likt en dimma, och när december tog vid fick jag massiv ångest.
Över tentor och över relationer. Allting. Det enda jag kunde fokusera på var hur dåligt allting var. Trots att det var mindre än en månad sen har jag inget minne av december. Allt är en enda stor dimma, precis som november. Allt det dåliga som skett liksom väller över. Eller vänta, en bra sak skedde faktiskt.

Jag träffade en gammal bekant, som fick mig bitvis på bättre tankar. Tyvärr tog ångesten överhanden och jag är rädd för att jag sabbat det som potentiellt kunnat ske längre in i framtiden. Insikten av det gjorde ingenting bättre. Perioden mellan jul- och nyårsafton fungerade dock som ett litet uppvaknande, precis som tio månader innan. Jag beslutade mig för att jag skall söka hjälp för att må bättre och sluta lägga allt skit på andra. Det räddade nyåret.

Nyårsafton och dagarna innan var riktigt roliga, och tillbringades frekvent i goda vänners sällskap. Man borde nästan länka till lite bilder, men det orkar jag inte. Senaste veckan fick hursomhelst mig på bättre tankar, och i och med att det nya året precis tagit vid så är det lättare än vanligt att bygga vidare på. Mitt enda nyårslöfte är att sluta ta nederlag så allvarligt, utan se det som ett sätt att förändra saker på. Nederlag är något att dra lärdom ifrån. Genom att ta dem på fel sätt föder det fler nederlag, och det blir en ond spiral som jag alltför väl känner till vart den slutar.

Det här är nog första gången jag säger detta och verkligen menar det, men... GOTT NYTT ÅR! Jag inte bara hoppas att 2009 ska bli bättre än förra året, jag ska försöka göra något åt det på egen hand med.

Peace out.