w05d01

Lite inaktivitet pga studier och julledighet.

Just nu är allt totalt kaos, och det går inte att förklara på något sätt hur illa det egentligen är. Jag ska göra ett sista försök att på egen hand lösa allt.

I träningsväg har det inte blivit mycket löpning pga studier, och min planering har gott i kras lite halvt. Nu vankas nyår, och det kommer på nytt förhindra mig från att träna korrekt. Att hävda något annat vore mer eller mindre pretentiöst skitsnack. Vi får se hur den här veckan formar sig. Målet är att vara igång igen när den sjätte veckan börjar.

I'll keep you posted.

Ett kärt återseende

Den 6:e december skrev jag ett inlägg om hur mycket helgen och framförallt den kvällen sög och avslutade med att jag satt i min badrock med en folköl. Direkt när jag var klar så tog kvällen ändå en vändning, och på begäran förtäljs den i detta inlägg.

När jag väl gjort mig komfortabel i min badrock och öppnat folkölen så ringde telefonen återigen. Det var min kära kompis som jag berättade om, hon som jag inte hade träffat på väldigt länge. Denna kära någon är även en trogen läsare av den här bloggen. Hursomhelst så beslutade vi oss för att hon, jag och några gemensamma bekanta skulle bege oss ut på någon krog på stan för att åtminstone träffas. Och ett väldigt kärt återseende blev det! Världens längsta kram, typ!

Sedermera gick vi runt på stan för att hitta någonstans sätta oss för att ta en öl. Efter en lång och omständlig promenad på Kungsholmen insåg vi att varken tiden eller vädret var på vår sida. Majoriteten begav sig hemåt, medan vi tappra tre återstående, prompt beslutna att hitta på någonting, begav oss vidare in mot innerstan. Under tunnelbanefärden kom vi fram till att alla ställen är a) stängda, b) har på tok för hög åldersgräns (typ 26) eller c) inträde.

Efter en stunds betänketid slog blixten ner från en klar himmel och poletter trillade ned från alla håll. "City Krog!" utstötte jag. Den sunkigaste, vidrigaste krogen i hela staden. Inte ens den lokala alkiskrogen slash pizzerian kan mäta sig i sunkighet med City Krog. Efter att jag först råkade gå åt fel håll vid korsningen Vasagatan/Kungsgatan så kom vi till slut fram, och ja... resten är historia!

Gauss, Cauchy, Stokes...

Ja, vad säger man? Motivationen till studier är noll komma noll noll noll just nu. För tillfället läser jag en kurs i matematisk analys som behandlar kurvintegraler, ytintegraler och serier. Detta är ingenting det allra minsta svårt, och faktum är att det är ganska roligt att pyssla med. Nu var det så att efter halva terminen drog denna kurs igång, och detta ungefär samtidigt som jag förlorade all motivation för det här året. Detta genererade i att jag inte orkade med den halvpretentiösa starten på kursen som jag önskade och är kapabel till. Kursen i sig är som jag sa inte speciellt svår, det handlar mycket om att förstå rent geometriskt vad tusan det är man sysslar med. Själv började jag bläddra igenom böckerna för en dryg vecka sedan, och sedan dess jag gjort en del gamla tentor. Allt är verkligen enkelt, bara det att det är så oerhört tråkigt utan motivationen. Vi har en obligatorisk bevisdel av diverse satser, och det är jätteenkla bevis, men jag orkar bara inte lära mig dem helt och hållet. Jag är verkligen heltrött på den här kursen.

Våra föreläsare är för övrigt en starkt bidragande orsak till förlusten av intresse. Bägge är insnöade på sina respektive områden, och ingen gör egentligen någonting som relaterar det allra minsta till kursen. Föreläsningarna är med andra ord total slöseri med tid. Lusten att då läsa i boken är inte heller särskilt stor, vilket gör att man inte har några särskilda frågor att ställa till föreläsaren.

Det som grämer mig allra mest är att jag utan något avsevärd ansträngning skulle kunna få A på kursen, om jag satte mig ner och verkligen finslipade allting från och med nu. Men jag orkar verkligen inte. Jag tittar på en övningstenta, och vet ungefär hur jag ska göra. Jag vet alla steg i lösningsalgoritmerna. Det är så himla synd att betygen blir så oerhört lidande när man förlorar motivationen.

Äsch, bara skitsnack. Jag ska sova nu. Ajöss och tack för krillen.

w02d02

Träningsresultat för vecka 2:

Tre pass löpning fördelade på två mer än milslånga pass i förväntat marathontempo samt ett långsammare pass på dryga halvmilen. Mer än så hanns inte. Förmodligen blir det mycket mer träning nu när jag är ledig efter tentan på onsdag. Idag blev det inget pass i och med att jag var tvungen att tvätta i morse och plugga på dagen och kvällen. Jag är speciellt nöjd med att jag lyckades springa i mitt förväntade marathontempo, någonting jag hoppas kunna bygga på veckan som kommer. Fler pass i den stilen och jag klarar av första milen felfritt innan nyår. Det är ett litet mål jag har för december månad. Ett annat mål som snarare är en förhoppning är att springa 15km innan nyår.

Nästa veckas mål är som följer:

- att springa totalt minst tre mil under veckans gång.
- att klara av att springa en mil utan att vila (brukar stanna någon minut och dricka vatten efter ungefär 40min).
- försöka ro ett par minuter vid varje tillfälle då jag är på gymmet.

Två klara, inte alls särskilt ouppnåeliga mål, samt ett som kan tyckas vara en aning pretentiöst. Anledningen är dock att jag vill träna kondition på flera olika sätt, vilket jag tror bara är till min fördel som långdistanslöpare.

Göteborgsvarvet

Och en sak till.

En vän till mig förkunnade att hon inte skulle springa Stockholm Marathon, men däremot hade hon anmält sig till något som kallas Göteborgsvarvet. Detta är en av världens populäraste halvmaror, som i år faktiskt slog världsrekord i antal anmälda, 53 593 stycken! Loppet går av stapeln i Göteborg den 16:e maj, dvs nästan precis två veckor innan Stockholm Marathon. Min eminenta idé är att springa Göteborgsvarvet som uppvärmning, och det klaffar ju klockrent rent tidsmässigt. En halvmara två veckor innan en hel, vad tror ni läsare om det? Kommentera gärna!

Det som är synd är att anmälningarna är stängda redan, så jag får vänta lite på sista minuten-anmälningar... så jag hoppas att det går.

w02d05

Nu separerar jag inläggen lite. Det här handlar enbart om veckans träning, emedan inlägget efter inriktar sig mer på diverse förseelser som härrör från gårdagen.

Igår sprang jag återigen en dryg mil i mitt marathontempo. Exakt hur långt det blev vet jag inte, men jag tror det stod 10.54km på 60 minuter. Det var ett ganska jobbigt pass rent mentalt; jag pressade mig igenom passet från minut 20 till minut 43 då jag vilade en minut för att dricka lite vatten. Slutet av passet gick sedan av bara farten.

Magen krånglade inte alltför mycket, vilket var skönt. Det jobbigaste är att det känns som om magen är full med luft, och man får bara en känsla av att behöva rapa efter ett tag. Detta är å anda sidan väldigt påfrestande, eftersom det förhindrar mitt regelbundna luftflöde till och från lungorna, vilket gör att jag helt kommer ur synk och det tar en stund innan jag kommer in i flytet igen. Väl i flytet så är inte den mentala biten särskilt svår, där är det väldigt lätt att sålla bort utomstående faktorer, trötthet o. dyl. Hamnar jag i ett sådant flyt vet jag med mig att jag skulle kunna springa väldigt långt, hur trött jag än är.

Benen var lite smått tunga, men inte alltför mycket. Efter en stund kände jag inte av veckans tidigare träningar överhuvudtaget. Mina ben är väldigt starka, och de orkar med väldigt mycket. Detta är också en skön grund att stå på, jag vet med mig att benen orkar springa långt och intensivt.

Med facit i hand har jag sprungit ungefär 2.7 mil den här veckan, och jag tänkte hinna med fem kilometer i lätt takt innan nästa vecka tar vid. Måndag och tisdag blir troligtvis vilodagar för kroppen, då tenta väntar på onsdag.
Onsdag och torsdag var för övrigt vilodagar, onsdag var en menad vilodag, emedan torsdagen var ett resultat av att jag var väldigt trött mentalt och behövde vila efter en intensiv dag i skolan. Jag är lite missnöjd med torsdagen, men i övrigt har veckan varit lyckad ut träningssynpunkt.

More to come.

w02d02

God morgon, bröder och systrar. Det ligger ett tjockt mörker utanför mitt fönster, och det var således väldigt svårt att stiga upp redan klockan sex. Men, it's all for the good. Jag har svårt att formulera mina meningar på ett vettigt sätt såhär på morgonkvisten så jag tar en kort version om gårdagens träning.

20-21:30 befann jag mig på gymmet för att löpa en timme. Det var just denna timme som helhet som jag ville åt ikväll. Ett par pauser under den kunde jag gå med på, bara jag fick den här timmen och dryga milen löpt.

Statistiskt sett brände jag drygt 900 kalorier under en timmes löpning i 10.89km. Under denna timme hann jag med en paus efter exakt 41 minuter (varpå jag stannade löpbandet). I slutet sprang jag i ett långsammare tempo, annars höll jag mitt marathontempo större delen av passet.

Två viktiga resultat kommer av passet. Jag var lagom sliten efteråt, men efter en stund spred sig en oerhörd harmoni som jag aldrig tidigare känt. Det är verkligen skönt att springa långt, och jag har bättre kondition än vad jag tidigare trott. Det andra resultatet är dock att jag tvingas räkna in en till faktor i träningen framöver, och kampen mot denna faktor kan komma att bli avgörande. Denna faktor är min mage. Den har aldrig varit särskilt välfungerande, och på senare år har det blivit värre. Efter ett par minuters löpning känner jag en stor tyngd i buken, och det spelar ingen roll om jag ätit nyligen eller långt innan passet. Detta är något som kräver diverse efterforskningar. Jag gjorde en gastroskopi i början av september men har fortfarande inte fått något svar (hurra för den trygga sjukvården i Stockholm).

Nu återstår att se vad denna dag kan ge.

w02d01

Sedär. Andra veckan har börjat, och jag är fast förankrad i skolans grå lokaler i kräftriket. Kaffet är upphällt och datorn uppkopplad. Nu är det bara att köra igång.
Föra veckan blev det inte mycket träning, söndagen kompenserade något med ett badmintonpass.

Ikväll väntar ett löppass nu när motivationen återkommit. Jag funderar även på att helt avhålla mig ifrån alkohol. Ingen vidare nyårsfest men lika bra är väl det. Det brukar aldrig sluta bra ändå.

Jag återkommer lite senare.

Det svänger fort...

Ja jävlar, nu kan jag faktiskt förtälja det som verkligen skulle förtäljas i föregående inlägg, inklusive lite nytt skvaller.

Till att börja med så är det korridorsfest en våning upp, i huset mitt emot och i huset bredvid. Mitt kök ockuperas av femton stycken spanjorer som sitter och förkrökar och blockerar eventuella försök till att tillaga någon form av middag. Detta gör mig en aning arg eftersom jag börjar bli ganska hungrig. Sen så är det skrik inte bara inifrån köket. Det kommer från gatan också, det är skrik överallt och musik på såpass hög ljudnivå att jag inte ens hör min egen TV i bakgrunden. Och det värsta av allt är att jag inte har någonstans att ta vägen...

...därför kom samtalet från min kära vän som en glad och positiv blixt från en annars så tragiskt klar himmel. Vännen ifråga är någon jag inte träffat så värt mycket på länge, men vi har fått bra kontakt igen och jag har verkligen längtat efter att få träffa henne igen. Så nu när hon ringde vid 22 och tyckte att jag skulle komma på en liten tillställning som jag faktiskt var bjuden på redan från början, bara det att jag hade glömt bort det... ja, då blev jag plötsligt full med liv igen och inte alls lika bitter som annars sett över hela kvällen hittills.
Så jag förberedde mig, och drog fram kläderna jag köpte tidigare under dagen. Då ringer festens värd, och tycker att "festen har nått sin peak" och att jag skulle ta det i beaktning om jag övervägde att åka den långa vägen (25 min) dit. Det tyckte jag ändå var värt det för att få träffa min kära kamrat och lite andra människor som jag inte sett på länge. In i duschen far jag och hinner inte mer än komma ut ur den igen på två minuter förrän samma människa ringer igen och tycker att "kom inte hit, vi är trötta och ska sova och tänkte kasta ut folk nu"...

Så, återigen blir man nedslagen med ansiktet mot asfalten och trampad på av en armé i storleksordningen Sovjetunionen. Det är ungefär som att jag är dömd till att leva ensam för all framtid.

Så, nu sitter jag här i min badrock. Öppnade precis en folköl. Jag återgår till den tradiga vardagen det och det destruktiva umgänget som är jag själv. Nu skall bitterheten få flöda fritt. Dra åt helvete.

w01d06

Ja jävlar. Det blev inte mycket träning den här veckan. Studierna åt upp större delen av tiden i början av veckan, medan det mot slutet varit den mentala biten som strulat. Det är inte lätt alla gånger. I morgon ska jag försöka släpa mig till gymmet och träna lite cardio för att kompensera.

I övrigt så kan jag ju gladeligen meddela att jag precis som vanligt sitter ensam hemma när det vankas festligheter och helg. Gårdagen bestod i att må dåligt större delen av dagen, därefter åkte jag hem till mor min som bjöd på pizza och film då farsan var ute på firmafest. På kvällen stirrade jag mestadels in i väggen här hemma i takt till det monotona ljudet av en datorfläkt och bakgrundsljudet från TV:n som tyckte att på fredagar tittar ingen på TV, så vi skiter i att ta emot signaler och visar istället det alltid lika jämna "Myrornas krig".

Denna dag började precis som den föregående slutade, för att allteftersom arta sig till en riktigt trevlig dag med kära mor och bror på stan. Vi gick för att köpa kläder till mig och min bror, en julklapp från morsan. Det rundades av med en middag på Beefeater. Därefter var det tänkt att jag och en kamrat skulle dra oss till en fest här i närheten. Min kära kamrat somnar såklart och vaknar inte förrän 22. Fram tills dess har jag suttit i min under dagen införskaffade badrock och sälat i soffan. Vad jag ska göra ikväll? Pjah, slänga mig ut från taket låter lockande.
Detta inlägg skulle handla lite om min bitterhet gentemot allt och alla, samt mitt hat över att Lappis är fullt av idioter, i synnerhet befolkandes mitt kök. Dock fick jag precis just nu lite brådis, och en förklaring kommer i morgon.

Sov gott.

w01d02

Första passet idag. Käkade tidig frukost vid sjutiden och drog iväg vid 10 till gymmet, så en del energi hade hunnit lämna kroppen. Därför blev det ett intensivt tricepspass med lite lättare vikter samt 40min löpning, mestadels det tempo som krävs för att glida i mål på under fyra timmar i maran.
Statistiskt sett blev det 630 brända kalorier under 40 minuters löpning i totalt 7.04km.

Två bananer på det tills jag hann hem för en lättare lunch bestående av en burk tonfisk, lite gurka och två kokta ägg. Bör man fylla på med någon kolhydratkälla på det kanske?

Var ganska trött efter löpningen, men siktet är stenhårt inställt på att orka med en timmes löpning i tempot 11km/h inom två veckor.

w01d01

Den första dagen av den första veckan består i att inte vräka i sig mat, samt vila upp sig inför morgondagens löppass. Den här natten lär inte gå till historien som en av de bättre. Dryga tre timmars sömn omöjliggjorde all form utav fysisk träning. Detta ger dock mer tid åt den mentala delen, och med det syftar jag på de oändliga kvantiteter av sidor av vektoranalys som jag måste läsa. Middagen får bli någonting litet och grönsaksbaserat, möjligtvis en kvällspromenad på det.

En tanke slog mig tidigare, hur många kalorier går åt när man tvättar? Det är ju ingen större ansträngning att hasa ner till tvättstugan och slänga in tvätten i maskinen, men av någon anledning känns det som att det är jobbigare än det verkar. Har någon några siffror på det?

Stockholm Marathon, nu åker vi.

Nu börjar allvaret. 1:a december och knappt sex månader kvar tills Stockholm Marathon går av stapeln den 29.e maj. Jag anmälde mig till detta redan i september, men har legat lite på latsidan med träningen. Mitt mål är dessutom att springa in på under fyra timmar, så jag borde verkligen köra igång med löpningen. Eftersom det är nästan exakt sex månader kvar så tänkte jag blogga om eländet.

Med eländet menar jag förstås processen att gå från en lat tjockis till att genomföra ett marathon. Inte alls en omöjlig uppgift, om än väldigt omfattande. Det verkar vara en kul grej för många att läsa om, så varför inte. Efter maran laddar man om och siktar på något annat, till exempel något distanslopp inom cykling. Därför tänkte jag börja posta lite om min träning här på bloggen och samtidigt damma av den lite efter ett par månaders tystnad från min sida.

Nu har jag visserligen inte varit helt och hållet lat med träningen. Jag började löpa under sensommaren och början av hösten, och sprang väl totalt 150km under en period. Därefter hamnade jag i någon ångestfas över andra saker i livet, precis som det brukar ske för min del. Jag har styrketränat sporadiskt i ett par år nu, men har nu kommit igång med även det. Styrketräningen är dock inget jag tänkte lägga fokus på, de senaste veckorna blev det mest ett bra sätt att komma igång igen med träningen. Alongside blir det badminton och förhoppningsvis lite fotboll för att få lite annan typ av löpträning. Vi kan ju börja med att kalla veckan som kommer för vecka 1.

VECKA 1.

Denna vecka skall det förhoppningsvis brännas en del kalorier. Jag ligger fortfarande på en övervikt på cirka 78 kilo, vilket inte är kompatibelt med en löparkropp med längden 173cm. Med tiden kommer jag att gå ner, men vill ändå fokusera på att gå ner lite extra i början för att få en mental kickstart. Den mentala biten är något jag behöver arbeta hårt med, och det gäller inte bara träningen.

Jag har planerat in fyra löppass den här veckan, två kortare och två längre. Detta betyder alltså två löppass på en halvtimme och två på tre kvart. På ett av de längre löppassen hoppas jag orka springa en kvart extra, totalt en timme med andra ord. Jag går ut förhållandevis hårt just för kaloriförbränningens skull, men också för att jag är lite van vid träningen redan. Jag tjuvstartade lite grann för ett par veckor sen. Många säger att man inte skall överskatta sig själv i början, då det lätt blir pannkaka. Förslitningsskador är inte alls ovanliga för en ovan. Jag tror fortfarande på att detta är lagom för mig. Tiden för utvisa.

Utöver de fyra löppassen blir det med största sannolikhet lite styrketräning och badminton. Allt får ske i ett lagom tempo. Om någon har förslag på snabba sätt för kroppen att återhämta sig så är de varmt välkomna.

Stockholm Marathon 2009 - nu kör vi.

Kräftskivan som inte alls spårade ur

Lustigt, hur det kan gå ibland. My plan to be the center of attention worked almost perfectly... Det var kräftskiva i helgen, och med det brukar folk konsumera våldsamma mängder med alkohol. Så även denna kväll. Efter ett litet tag så framställdes en grogg på vodka och kräftspad. Jag var tvungen att belöna den som svepte denna styggelse, och erbjöd således min telefon i utbyte. Sagt och gjort, och nästan omgående började det skickas sms från min telefon till diverse personer i min telefonbok. Lite kul att de fick ännu mer vulgära svar tillbaka av vissa...
Anyhow, efter ett tags smsande dog batterierna vilket jag tog med ro. Jag blev till slut kvar i lokalen över natten och kom inte hem förrän 18 dagen efter. När jag väl får igång min telefon igen ramlar det in 12 nya sms och över 20 sms om missade samtal. Jag hade ju glömt att jag skulle möta far min hemma hos mig för att laga cykeln, så karln hade ringt till mig och ingen hade svarat. Därefter hade han till slut kommit in i byggnaden och stått och bankat på min dörr utan svar. Mina föräldrar var självklart oroliga för att jag låg död inne på mitt rum eller liknande, så de var lite halvt på väg att ringa polisen. Till slut lyckades jag ringa dem och ge dem lugnande besked om mitt välbehållande. :)
En polare var också lite grinig över att "jag" skickat stötande sms till hans flickvän, och jag har ju egentligen inget annat val än att be om ursäkt eftersom jag gav bort luren, men lite humor var det ju ändå.
Vilket oflyt!

Elektropop och tjockisar

Vive la fête, Ladytron, The Sounds och Zeigeist. Jag börjar bli en riktig liten elektropoppare. Ve och fasa om jag börjar klä mig därefter. Då tar jag med liv, även fast det vore lite ironiskt med en självmordsbenägen poppare. Jag skulle förmodligen skratta mig till döds. Ja jävlar. Jag har hursomhelst blivit helt såld på elektroniskt den senaste tiden, riktigt sköna grejer.

Polackerna som var och rengjorde spisarna och kylskåpen glömde visst en liten detalj, att även sopa rent golvet efter sig. Det såg ut som ett slagfält efter att de varit där, och jag som hade brått iväg hade inte tid att göra någonting åt det. Eftersom det är min köksvecka är det min uppgift att se till så att det är rent. Döm av min förvåning när jag hittar en arg lapp angående kökets utseende när jag kom hem sent på kvällen. "Det är din köksvecka, då ska du fan hålla rent i köket också. Vi andra ska inte behöva utföra dina sysslor!!". Kul jul.

Scars on Broadway's självbetitlade debutalbum är riktigt bra. Jag har avskytt System of a Down sedan tidernas begynnelse så mina förväntningar var inte särskilt höga. Varje låt är faktiskt bra på plattan, riktigt skön musik. Den får fem A:n, och rekkas hjärtligt till alla cpn därute.

Dagens 'det är aldrig försent': den gigantiska (ca 185kg) karln med joggingbyxor och svett- och pannband som gick runt med stavar i Gustavsberg när jag var där. Påminde om en jättelik lavalampa.


Nej, dra åt helvete!

Mytomspunna metaforer och polerande polacker

Dagen kunde ha börjat en aning bättre än vad den gjorde idag. Planen var ju att stiga upp vid 9 i vanlig ordning så att man inte sover bort hela förmiddagen. När jag vaknade vid 9 kändes det som om ett urval ur tungviktsboxningens mer framstående deltagare under nattens gång stått och turats om med att slå mig i huvudet. Med andra ord så var jag en aning yr när jag vaknade, så jag somnade helt enkelt om. När jag väl vaknade två timmar senare och gick för att ordna mig lite frukost (och vid det här laget var jag totalt utsvulten) så fick jag ett mindre trevligt bemötande i köket. Där står en stor och upprörd polack (det såg man på den rakade hjässan, hans enorma kroppsbyggnad och hans blåställ) och hade dragit loss bägge spisarna och två av kylskåpen för att göra rent dem. Jag bad på tre olika språk om att få komma förbi för att hämta någonting att äta, men utan framgång. Det fjärde språket fick bli någon form av teckenspråk, men detta verkade göra karln än mer upprörd så jag flydde från köket i ren och skär panik. När han tog rökpaus passade jag dock på att hoppa över grejorna och hämta lite youghurt \o/. Så kan det gå.

Fick ett lustigt mail idag från min gode vän Håkan som kör utskick med rekommendationer om systembolagets nyheter. Följande gick att läsa ur detta mail:

Hercules Double IPA, 9,1%, 355 ml fl, 6000 st., 37:-

En tungviktare från det amerikanska bryggeriet Great Divide (http://www.greatdivide.com/ ). Kraftig doft och en beska som far likt en folkilsken jordfräs över smaklökarna och direkt vidare mot strupen.

Nu undrar jag hur en 'folkilsken jordfräs' skulle se ut. För er som inte vet hur en jordfräs ser ut så ser den ut så här

Den fräser jord, helt enkelt. Kan ni då tänka er en folkilsken jordfräs som löper amok på gatorna. Eller en som står i någon form av inhägnat och fräser runt lite för sig själv, och börjar genast fräsa jord för glatta livet så fort en människa kommer i närheten av denna inhägnad. Lustigt uttryck var det i varje fall.

En mindre smickrande sak skedde precis. Min stora planta stod i mitt öppna fönster och just precis drog en fet vind förbi som skickade ut plantan på en luftfärd jag är tveksam till att den överlevde. Eller ja, luftfärden överlevde den nog, så det oroande är väl kontakten med marken.

Nu jävlar skall jag hämta den, dra åt helvete.

Så här ser det ut när man spelar Guitar Hero på taket och dricker whisky.

...och han exploderade i ett moln av narvalar!

Ja jävlar, det ska till en otrolig kvantitet av ord för att förklara allt som har hänt mig den senaste tiden. Därför skiter vi i det. Jag är mitt uppe i en av de tråkigare perioderna i mitt liv, tristessen är total. Jag har tre veckor av 'inget' framför mig, vilket är upprörande. Jag skulle nästan kunna tänka mig att arbeta gratis bara för att få något att göra.

Har varit ute och flängt i olika delar av Sverige den senaste tiden, och olika representanter från andra delar av Sverige har flängt hos mig i Stockholm. Iron Maiden-konserten kröntes med ett midnattsbad och en fylla av Guds nåde, tentan i relativitetsteori var klar på knappa 40 minuter och jag fick VG med marginal, Uppsala har våldgästats där jag hade roligare än jag vågade hoppas. Örebro fick också erfara min dynamiska personlighet ett par dagar. Faktum är att jag är hyfsat nöjd med tillvaron för tillfället. Det var väldigt längesen jag kände mig såhär positiv, och livet verkar vara på väg i rätt riktning. Förmodligen kommer den stora käftsmällen inom de närmsta veckorna...

På morgonen inför Iron Maiden-konserten väntade jag besök, och dum som jag var hade jag varit ute dagen innan och vaknade upp med en mindre smickrande bakfylla. Noterbart var även att jag vaknade upp i Bredäng av alla jävla hålor... Hursomhelst så tog jag mig på stapplande ben och ett groteskt illamående till tunnelbanan och tog mig in till stan för att möta min kamrat. Nu var jag lite tidig så jag fick vänta en stund, så jag satte mig på McDonald's och drack kaffe för att få tiden att gå. Då ser jag den enormaste kvinna jag någonsin skådat. Hon var så brutalt smällfet att det var ett under att skinnet lyckades hålla inne allt fett. Det ännu mer makabra med denna kvinna var att hon sprang, och hon sprang så inåt helvete fort. Hur en sådan enorm kvinna kan springa så fort ligger bortom fysikens lagar. Denna groteska best rör sig i ett rasande tempo och springer rakt in på... McDonald's! 'Hem ljuva hem' fick precis en ny innebörd, och jag var bara tvungen att lägga mig ner en stund på golvet och gråta.

En noterbar skylt ifrån centrala Örebro, 'Fred 0-6'. Vilket oflyt för oss som kom dit strax efter 11.

Käkade på den vidrigaste restaurangen någonsin när jag väntade på tåget, återigen var centrala Örebro händelsernas centrum. Maten smakade bokstavligt talat spya, men det var nästan värt pengarna för att få se en gladtjock karl som käkade lunch samtidigt. Som relation till följande bör nämnas att jag åt 1/3 av min lunch. Karln ber om en extra portion till lunch och sätter sig i närheten av mig så att jag hela tiden har översikt över honom och kassan. Han vräker i sig maten, går sedan för att be om påfyllning vilket de inte gillade i kassan men han fick lite grann. Detta slänger han i sig på en minut, sen ställer han sig i kön igen för att sedan beställa en till lunchbiljett... där har vi alltså dagens 'jag är hungrig'.

Fick ett lustigt sms under vistelsen i gnällbältet; "Dagens 'det är varmt': tjejen som tog av sig BH:n utanför Globen". Så kan det gå. Let the twins loose!

Tequila är en märklig dryck. Trots att det står '38% alk' på flaskorna så spelar det ingen roll hur mycket man dricker, man kan inte bli för full på tequila. I varje fall inte spyfull, utan man blir bara fullare. Bakfyllan är nästan inte märkbar överhuvudtaget, det märks att man druckit någonting eftersom man är alldeles spritvarm i hela kroppen. Detta kan man dock leva med så länge man slipper illamåendet och huvudvärken. Poängen är dock att jag och min partner in crime druckit kopiösa mängder tequila och gjort så jävla mycker sköna grejer att jag funderar på att aldrig byta bort tequilan. Kamrat Tommie-san tyckte dock att det var lite småsjukt att dricka tequila direkt ur flaskan mitt i en lekpark med barnfamiljer som sprang runt överallt. Dock hade han inga invändningar när vi började smygfotografera barnen, men det kan dock ha varit spriten som börjat slå, för jag misstänker att ingen av oss skulle smygfotografera barn i nyktert tillstånd.

Vi var även på fotboll, och såg örebro och bajen spela lika i en medioker match. Det var 90 minuters väntan på slutsignalen så att man kunde gå hem och fortsätta dricka.

Veckans flyttpackning står Pedram för, den iranske pizzanegern som jobbar som säljare på MediaMarkt. Han hade flyttpackat en halväten munk och till försvar sade han att "jag gillar inte att slänga saker". Rykten gör gällande att han åt den till frukost dagen efter, dock är inget bekräftat.

Manlighetspoäng till mig som lagade punkteringen på cykeln. Jag kände mig som en riktig karl när jag var tvungen att använda mejslar, skiftnycklar, en hink vatten och vukslösning för att laga något. Att hålet sen gick upp är en annan historia.

More coming up soon, dra åt helvete!

Viva España!

Som jag tidigare förutspådde står sedan ca 22:35 Spanien som regerande europamästare i fotboll. Den offensiva gladfotbollen har segrat! Fantastiskt bra gjort av ett lag jag aldrig riktigt vågat hoppas på, deras kvalitet till trots. Ett land utan vinnartradition vågar man sällan hoppas på, därför är jag lite extra glad att just Spanien lyckades i det här mästerskapet. Deras offensivlusta och spelglädje, deras vilja att spela fotboll, segrade till slut. Det är så här fotboll skall vara! Viva España!

Gick hem från centralen till lappis igår vid cirka halvtre på morgonkvisten. Att knata runt i stan nykter vid den tiden är dödsdömt. Alla interaktioner sker med människor med en tillfällig(?) intelligenskvot som tillhör de mindre regionerna. In other words; they're idiots. På Sveavägen passerade jag en kvinna som knappt kunde hålla sig på benen. Hon vinglade fram och tillbaka där hon gick på trottoaren som var tio meter bred. När jag närmade mig flög hennes armar i vädret och hon utlät ett mycket elegant "SCHAAAAAALLÅÅÅÅÅ!!!!". Jag sänkte blicken i marken och höll vackert upp en hand som sållade bort henne ur mitt synfält, vilket fick henne att undra vad som försiggick. Så när jag passerade henne på detta vis försökte hon vända sig om och förmodligen säga någonting, men snubblade till och ramlade in bland cyklarna som stod parkerade vid sidan av trottoaren.
En bit senare nådde jag universitetsområdet. Samtidigt som jag pratade i telefon passerade en grupp på sex stycken packade snorungar, varav två av dem försökte med ett "hallå!" som jag såklart ignorerade. Detta resulterade i att när jag var på säkert avstånd från dem började de att kasta saker efter mig, typ halvfulla burkar. Ett fullständigt samhällsstereotypt beteende. Är man full i Sverige skall man hälsa på alla människor man ser, och vill de av någon konstig anledning inte prata med dig ska du göra något elakt tillbaka. Populära företeelser är att kasta glåpord eller föremål.

Jag behöver förslag på böcker att läsa. Genre postmodern surrealism är att föredra. Om någon läser min blogg kanske ni även läser detta, då kan ni ju slänga in en kommentar.

Nu väntar plugg, adjö.

Ut ur dimman

När man vaknar upp med skrubbsår på armbågar och knän vet man att det har varit en lyckad kväll.

Klockan 12:30 igår hade jag hunnit med att äta frukost, tvätta, träna, duscha, äta lunch och plugga. Således var jag färdig med dagens bestyr, och kvällens aktiviteter låg cirka sju timmar bort. Det bar av till systemet där det införskaffades öl, det bar därefter hemåt och följdes upp av öldrickning och Guitar Hero. Av någon konstig anledning nailade jag varenda låt, och drog ett par hyfsat avancerade låtar på expertnivå. Hur detta går ihop med öldrickningen är för mig ett evigt mysterium.
Kvällens aktiviteter är en aning överflödiga att berätta om, det är snarare det som skedde efteråt som är av intresse. Av någon anledning följdes jag hem av tre vänner, och som tur var hade jag en del öl kvar. Troligtvis somnade jag (sist av alla) vid femtiden, och rummet befolkades av utslagna vrak och allmänna fyllbultar. När jag vaknade dagen efter så var ingen där, och inte ett spår efter gårdagen gick att finna. Det var som om gårdagen inte längre existerade. Idag är det lördag och igår var det torsdag. Till tonerna av Judy Garlands "Somewhere over the rainbow" sökte jag igenom lägenheten efter bevis på att gårdagen faktiskt tog tid och rum, men utan framgång.
Här sitter jag nu i min ensamhet och drömmer mig bort till Cornelis och undrar ifall jag bara drömde allt. Skrubbsåret på armbågen vittnar om att någonting skedde, och även bakfyllan måste ha inducerats av någon form av alkohol(?)intag. Undrar ifall inte Cornelis hade samma problem som jag...

Föga förvånande gick Tyskland och Spanien till final. Mina sympatier ligger hos spanjackerna, även fast jag gillar tyskarnas maskinartade sätt att spela fotboll. Förhoppningsvis leder Fabregas sitt land till guld, nyligen 21 år fyllda. En given lagkapten både i Arsenal och landslaget. Paralleller kan dras till Steven Gerrard som alltid varit en utomordentlig ledare på planen med sin vilja. Fabregas visar vägen genom sitt alltid lika utomordentliga passningsspel, som river stora sår i motståndarlaget. Den här karln har varit given i ett av världens bästa lag i nästan fem år, och som jag tidigare nämnt är karln fortfarande bara några dagar över 21. Snart får Fabregas sällskap av en annan ungtupp i landslaget i form av Bojan Krkic den yngre. Född 1990 och given i Barcelona. BARCELONA.

Spanien vinner med 2-0, Fabregas hänger bägge baljorna.

Ironins vägar äro oförutsägbara

Ibland vet man inte vad man ska ta sig till, skratta eller gråta, smälla någon på käften eller snällt ta den i röven, dricka sprit eller låta bli. Livet är fullt av dilemman.
Jag fick för ett tag sedan nys om att SL:s sommarkort säljs till det reducerade priset 550 svenska riksdaler. "Kanon!" tänkte jag som för det första inte på något sätt är berättigad SL:s reducerade priser och för det andra åkt på svindyra månadskort i ett drygt år, och som den fattige student jag är tänkte jag tjäna en hacka. Så jag plankar ironiskt nog på tunnelbanan vid Universitetet och glider till Slussens SL-centra. "Du vet väl att man måste vara under 20 för att få åka på såna här?" förklarar den melopausande kvinnan på andra sidan glaset. "Självklart!" säger jag och ser lite allmänt bortkommen ut.
Ironi eller skadeglädje är som roligast när den får för sig att drabba någon annan. Många lär sig det den hårda vägen. Strax efter att jag invigt mitt nya kort och suttit mig på tunnelbanan mot Hornstull så hör jag en bitter och djup röst bakom mig: "Biljett, tack!".
Vad är sannolikheten för att det här skall hända? Och varför i hela jävla hälsingland skall det drabba mig?
Jag är lite smått chockad och visar fram mitt kort, varpå kontrollanten undrar när jag är född. "89" piper jag, varpå kontrollanten begär att få se legitimation. Återigen försöker jag se lite vilsen ut och piper något om att jag inte tar med mig legget när jag skall till gymmet. Sedan begär kontrollanten om mitt personnummer, och jag rabblar någonting som börjar med 89.
Märk väl att kontrollanten under hela resan håller mitt busskort i säkert förvar mellan tummen och pekfingret.
Härmed påbörjas en evighetslång väntan på att han skall få svar från någon på andra sidan kommunikationsverktyget, och de pratar länge och väl, och PANG! Dörrarna till Hornstull smäller upp. Jag nyper busskortet och kutar för tsar och moderland av tåget. När jag sedan kommit upp för rulltrappan stod det ett par gulrockar vid spärrarna och kontrollerade så att allt gick rätt till.
"Ni gör ett bra jobb!" hälsade jag och log lite finurligt medan jag passerade spärrarna.

För en timme sedan skulle jag laga middag, och upptäckte till mitt förtret att jag hade skrivit ner ingredienserna till ett recept, och handlat ingredienserna, sen hade jag sparat ett annat recept. Nu sökte jag febrilt efter receptet utan framgång. Så kan det gå.

Idag förlorar Turkiet sin heder. Med råge. Avklädda och blästrade. Avert your eyes people, or die trying.

Sommaren är över!

Inte riktigt, men slutet är aldrig riktigt långt bort.

Med inspiration av en vansinnig men olivfärgad karl från Stockholms förorter skriver jag återigen ett inlägg med dravel. Fast inspiration är lite fel begrepp i sammanhanget. Karln skrev en url till sin blogg som ett personligt meddelande på msn och jag blev med ens påmind om den förfallna blogg jag själv en gång skapat i min iver att skriva en massa skit som ingen vill läsa. Tack så jävla mycket för den passningen.

Min frigörelse från all form av socialt umgänge har lett till att det jag gör om dagarna ter sig än mindre intressant, och sammanfattas här med ett par korta rader:


...


--- End of summary ---

Så mycket har jag åstadkommit sedan den 4:e juni.

Nu måste jag hem, det kommer kanske mer dravel vid en senare tidpunkt idag. Först hem och plugga relativitetsteori.

Sommar

Sommaren är här! Livet är underbart!