Awakening

Satt och ögnade igenom lite gamla bilder på datorn och blev en aning nostalgisk. Visst har jag sett allt förut, men jag har aldrig suttit mig ner och verkligen tittat på bilderna och tänkt tillbaka på tillfällena då de togs. Just nu går det inte att föra över dem men det var inte därför jag började skriva.

På bilderna ser jag en glad kille på gränsen till man som skrattar och ler på varje bild. Den tiden då bilderna togs var den hittills bästa i mitt liv, och jag insåg en sak. När jag kollar på bilderna från den här tiden om fem år, vad kommer jag att tänka på då? Jag kommer inte minnas några avsevärt roliga saker. Ingenting speciellt alls. Och då slog det mig, ska det verkligen vara så? Är det så jag vill att saker och ting skall utveckla sig?

Man kan fokusera på det negativa och i oändligheter älta vad som hände, hur blev allt som det blev et cetera. Det har jag ingen lust med. Det känns som att jag ältat samma sak om och om igen alltför länge. Ingenting kommer att bli bättre av det om man inte gör någonting åt saken, något jag ironiskt nog tänkt på väldigt länge utan att någonting skett.

Poängen är att det plötsligt gick upp för mig att jag inte vill sitta om en massa år och minnas en tid då jag ödslade allting på att älta helt och hållet onödiga saker. Jag vill minnas glada tillfällen då jag och folk runtomkring njuter av tillvaron i stora drag. Jag vill minnas att jag var inte bara ambitiös, utan även produktiv och verkligen gav mina ambitioner en ärlig chans. Jag vill inte minnas ett mentalt mörker som likt ett svart hål dräper allt vad glädje heter för mig och alla i min omgivning.

Jag har alltid haft höga ambitioner, och ständigt väntat på rätt tillfälle för att skrida till verket med mina planer på att bli något här i världen och visa mina belackare hur otroligt bra jag egentligen är. Problemet är att tillfällen givits varje dag, varje år utan att jag tagit dem i akt. Nu är jag inne på en högskola, och jag kan plugga allt det jag är intresserad av. Jag är skriven som student, och jag har kurser att ta hand om, men återigen låter jag tillfällena glida mig ur händerna.

Detta är källan till det tidigare nämnda mentala mörker som omsluter min värld och som jag senare kommer att minnas från den här perioden i mitt liv. Och den här källan göder ständigt mörkret med min ångest över allt ogjort och stressen över de oändliga möjligheter jag faktiskt har inom räckhåll. Jag vill inte minnas mitt nuvarande liv på det här sättet.

Det är alltså dags att likt Zach Braffs huvudrollskaraktär i "Garden State" vakna upp från dvalan och faktiskt ta tillvara på en av alla dessa oändliga möjligheter, ta tag i den och se vart det bär hän. Även fast jag kanske inte kan leva upp till mina absurt höga förväntningar så kan jag i varje fall minnas att jag tog försökte ta vara på en möjlighet.

Ironins vägar äro oförutsägbara

Ibland vet man inte vad man ska ta sig till, skratta eller gråta, smälla någon på käften eller snällt ta den i röven, dricka sprit eller låta bli. Livet är fullt av dilemman.
Jag fick för ett tag sedan nys om att SL:s sommarkort säljs till det reducerade priset 550 svenska riksdaler. "Kanon!" tänkte jag som för det första inte på något sätt är berättigad SL:s reducerade priser och för det andra åkt på svindyra månadskort i ett drygt år, och som den fattige student jag är tänkte jag tjäna en hacka. Så jag plankar ironiskt nog på tunnelbanan vid Universitetet och glider till Slussens SL-centra. "Du vet väl att man måste vara under 20 för att få åka på såna här?" förklarar den melopausande kvinnan på andra sidan glaset. "Självklart!" säger jag och ser lite allmänt bortkommen ut.
Ironi eller skadeglädje är som roligast när den får för sig att drabba någon annan. Många lär sig det den hårda vägen. Strax efter att jag invigt mitt nya kort och suttit mig på tunnelbanan mot Hornstull så hör jag en bitter och djup röst bakom mig: "Biljett, tack!".
Vad är sannolikheten för att det här skall hända? Och varför i hela jävla hälsingland skall det drabba mig?
Jag är lite smått chockad och visar fram mitt kort, varpå kontrollanten undrar när jag är född. "89" piper jag, varpå kontrollanten begär att få se legitimation. Återigen försöker jag se lite vilsen ut och piper något om att jag inte tar med mig legget när jag skall till gymmet. Sedan begär kontrollanten om mitt personnummer, och jag rabblar någonting som börjar med 89.
Märk väl att kontrollanten under hela resan håller mitt busskort i säkert förvar mellan tummen och pekfingret.
Härmed påbörjas en evighetslång väntan på att han skall få svar från någon på andra sidan kommunikationsverktyget, och de pratar länge och väl, och PANG! Dörrarna till Hornstull smäller upp. Jag nyper busskortet och kutar för tsar och moderland av tåget. När jag sedan kommit upp för rulltrappan stod det ett par gulrockar vid spärrarna och kontrollerade så att allt gick rätt till.
"Ni gör ett bra jobb!" hälsade jag och log lite finurligt medan jag passerade spärrarna.

För en timme sedan skulle jag laga middag, och upptäckte till mitt förtret att jag hade skrivit ner ingredienserna till ett recept, och handlat ingredienserna, sen hade jag sparat ett annat recept. Nu sökte jag febrilt efter receptet utan framgång. Så kan det gå.

Idag förlorar Turkiet sin heder. Med råge. Avklädda och blästrade. Avert your eyes people, or die trying.