Awakening

Satt och ögnade igenom lite gamla bilder på datorn och blev en aning nostalgisk. Visst har jag sett allt förut, men jag har aldrig suttit mig ner och verkligen tittat på bilderna och tänkt tillbaka på tillfällena då de togs. Just nu går det inte att föra över dem men det var inte därför jag började skriva.

På bilderna ser jag en glad kille på gränsen till man som skrattar och ler på varje bild. Den tiden då bilderna togs var den hittills bästa i mitt liv, och jag insåg en sak. När jag kollar på bilderna från den här tiden om fem år, vad kommer jag att tänka på då? Jag kommer inte minnas några avsevärt roliga saker. Ingenting speciellt alls. Och då slog det mig, ska det verkligen vara så? Är det så jag vill att saker och ting skall utveckla sig?

Man kan fokusera på det negativa och i oändligheter älta vad som hände, hur blev allt som det blev et cetera. Det har jag ingen lust med. Det känns som att jag ältat samma sak om och om igen alltför länge. Ingenting kommer att bli bättre av det om man inte gör någonting åt saken, något jag ironiskt nog tänkt på väldigt länge utan att någonting skett.

Poängen är att det plötsligt gick upp för mig att jag inte vill sitta om en massa år och minnas en tid då jag ödslade allting på att älta helt och hållet onödiga saker. Jag vill minnas glada tillfällen då jag och folk runtomkring njuter av tillvaron i stora drag. Jag vill minnas att jag var inte bara ambitiös, utan även produktiv och verkligen gav mina ambitioner en ärlig chans. Jag vill inte minnas ett mentalt mörker som likt ett svart hål dräper allt vad glädje heter för mig och alla i min omgivning.

Jag har alltid haft höga ambitioner, och ständigt väntat på rätt tillfälle för att skrida till verket med mina planer på att bli något här i världen och visa mina belackare hur otroligt bra jag egentligen är. Problemet är att tillfällen givits varje dag, varje år utan att jag tagit dem i akt. Nu är jag inne på en högskola, och jag kan plugga allt det jag är intresserad av. Jag är skriven som student, och jag har kurser att ta hand om, men återigen låter jag tillfällena glida mig ur händerna.

Detta är källan till det tidigare nämnda mentala mörker som omsluter min värld och som jag senare kommer att minnas från den här perioden i mitt liv. Och den här källan göder ständigt mörkret med min ångest över allt ogjort och stressen över de oändliga möjligheter jag faktiskt har inom räckhåll. Jag vill inte minnas mitt nuvarande liv på det här sättet.

Det är alltså dags att likt Zach Braffs huvudrollskaraktär i "Garden State" vakna upp från dvalan och faktiskt ta tillvara på en av alla dessa oändliga möjligheter, ta tag i den och se vart det bär hän. Även fast jag kanske inte kan leva upp till mina absurt höga förväntningar så kan jag i varje fall minnas att jag tog försökte ta vara på en möjlighet.

Måndag morgon

Ingenting går upp mot en måndagmorgon. Jag känner mig produktiv. Igår satt jag och läste lite i min kombinatorikbok, idag väntar två föreläsningar och lite praktisk räkning. Försöker hitta ett studieplats som är motiverande, den jag har nu är inte direkt optimal. Jag hatar den helt enkelt. Dock så satte jag mig i sängen med laptop och böcker, tofflor, lite te och med en film i bakgrunden och pluggade. Det gick sådär, men det var skönt, det går nog att finslipa.

Idag tänker jag verkligen räkna, inte fördriva tid med onödiga saker. Jag kollade ju igenom tentorna, och för att kunna få A på tentorna får man endast använda ett av sina bonuspoäng och måste få 27 av 30 poäng totalt. Detta är absolut ingen omöjlighet. Det är någonting jag borde kunna sikta på.

Det var skönt att veta om att man inte kunde använda alla sina bonuspoäng på tentan, för då slipper jag satsa stenhårt på problemsamlingar. Hursomhelst så vill jag få en bra start i nya kursen. Den kursens tenta är visserligen dagen efter algebratentan, vilket är lite segt. Och fysiktentan är först i januari. Jag har nästan två månader på mig att plugga, ingenting är omöjligt.

Nu har jag bara ett problem. Jag har ingen mat och ska vara i skolan sex timmar. MÖRKNES!

relief

Sitter och glor igenom lite gamla tentor i algebra och analys och jag måste erkänna att jag trodde de skulle vara mycket svårare än vad de just nu verkar. På rak arm skulle jag nog få godkänt i bägge kurserna, och då har jag inte ens läst den matte som hälften av talen handlar om. Det får mig att känna mig lite lugnare än tidigare i varje fall. Lugnare och mer motiverad till att plugga. Motivationen har det väl varit sisådär med den senaste tiden, och det vittnar ju också om hur viktigt det är för mig själv att få se mina egna framsteg, att jag faktiskt har lärt mig någonting och inte bara står still i utvecklingen som det alltför ofta känns. Snart är även seminariekursen över och datalabbarna drar igång. Sex ECTS-poäng inkasseras. Bra, det går framåt.

Ska plugga lite till, sen börja röra mig mot en polare och spela lite spel. Förhoppningsvis bjuds det på te. Stay cool.

Skolan - ett steg närmare vansinne?

Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare men min skola är i många aspekter värdelös. Ungefär såhär är lektionerna upplagda. 12:45-14:00 har vi handledning, där folk kan få hjälp med problem. 14:00-14:30 har vi räkneövning där en doktorand visar ett par exempel på tavlan. Det är alltid skönt när någon visar på tavlan hur man kan lösa vissa problem, men här börjar ju det vansinniga.

Alla exempel som visas på tavlan är förbannat simpla och triviala. Har man problem med sådana tal ska man ta sig en allvarlig funderare över ifall man valt rätt linje. Doktoranderna som visar exemplen är (med undantag för en)... ja, värdelösa. Jag betvivlar inte deras kunskap, men deras förmåga att förmedla den är ruggigt dålig. De kan väl åtminstone peta in en pedagogikkurs i bland doktorandkurserna?

14:45-16:30 börjar då våra riktiga föreläsningar. De är ganska givande, och det är roligt med passionerade föreläsare som verkligen gillar det de sysslar med, och verkligen strävar efter att alla ska förstå. Kruxet är dock att det börjar 14:45. Detta delar upp klassen i två grupper. En som kommer till skolan vid 8 och sätter sig och räknar och sedan är klara för dagen efter föreläsningen, och en som kommer till skolan då föreläsningen börjar och sedan sitter ett tag i skolan efteråt och sedan hemma ett tag. Väljer man den första kategorin orkar man nog inte sitta 16:30-23 och plugga, sova ett par timmar, och sedan plugga lite mer 8-14:45. man förlorar helt enkelt en stor del tid åt att göra alla uppgifter. Sällar man sig till den andra skolan blir det omöjligt att synkronisera med övriga människor som pluggar 9-17. Man får en dygnsrytm som gör att man går upp vid 12 varje dag. Man hamnar helt ur fas med övriga vänner och studenter.

Jag tror inte en sekund på att klassrummen är fullbokade på morgonen, eller att för den delen alla föreläsare är upptagna. Det är värdelöst. Vill man sedan göra någonting på kvällen har ingen lust för de ska ju upp tidigt på morgonen. Denna ofas suger.

Jag gör dock varken eller, jag kommer till skolan för föreläsningarnas skull om jag anser att de är nödvändiga. Jag läser de sidor som skall gås igenom, gör lite uppgifter och bedömer sedan om det är värt besväret att åka en timme till skolan, sitta där två timmar och sedan åka tillbaka. Oftast så har det känts som slöseri med fyra timmar som jag lätt skulle kunna investera i någonting mer produktivt.

Sug.