Vilken press det är att ha en blogg. Människor förväntar sig att man skall skriva hela tiden. Till slut skäms man så mycket att man inte vågar skriva för att det gått en såpass lång tid sedan man senast skrev. Nu sitter jag här med en otrolig smärta i magen som inte kan vara annat än stressrelaterad. Morgonkaffet kan också ha ett finger med i spelet, eftersom jag skakar som ett Parkinson-fall. Lungorna smärtar så till den grad att jag har svårt att andas, vilket kan tyda på panikångest. Jag vet inte hur panikångest känns men rykten går om att det gör ont att andas. Är det panikångest så är frågan varför det är panikångest.
Det gör faktiskt ont i lungorna. Vad är det som är såpass stressande? För den fanatiske läsaren kommer här en kortare redogörelse över min nuvarande livssituation.
Jag läser två kurser, en i programmering (C++) och en i kvantfysik. Jag ligger lite efter i bägge, vilket jag tänkte viga den här helgen åt att åtgärda. Programmeringskursen är den jag har svårast för av någon anledning, men programmering brukar vara roligt. Jag har en tenta den 17:e juni eftersom jag var tvungen att lämna den senaste tentan med feber och ögoninflammation. Jag har mattekurser jag vill läsa under sommaren och tenta av i augusti också. Detta är väl inte så himla mycket att göra?
Jag skall börja på ett nytt jobb också så att jag överlever sommaren. Det är lite hinder i vägen involverandes drogtest, godkännande av enhetschefen et cetera. Det skall dock inte vara några problem.
Mina vänner gifter sig nästa helg, så det kommer att kosta en del pengar att ordna med färja och vistelse i Visby under en helg. Detta leder mig ganska utsökt vidare till det mest vitala problemet som för tillfället råder, den ekonomiska situationen.
CSN nekade mig fullständigt retroaktivt bidrag och har helt sonika struntat i att titta på mina ansökningar efter det, trots mängder med telefonsamtal. Detta betyder att jag efter att ha lånat 11000 av en vän och livnärt mig på det i tre månader nu åtminstone får studiestöd, men detta måste jag använda för att betala tillbaka. Detta betyder då att jag får leva i total misär framtill över sommaren också tills första lönen kommer. Jag förstår inte att Sverige tillåter en medborgare att tvingas överväga om pengarna räcker till ifall han går och köper ett paket mjölk.
Lägg till detta att man är konstant förkyld och inte kan träna, bara ligga hemma och må dåligt och ständigt ha saker att göra så har ni en ungefärlig uppskattning av hur jag lever för tillfället. Visst, det är roligt att plugga, men inte när man ständigt mår skit. Fast jag antar att det är likadant för alla. Jag är rejält imponerad över hur alla andra människor klarar av att vara glada, göra roliga saker, njuta av livet. Jag förstår inte hur ni orkar, för jag gör det inte. Kudos till er!
Vad som väntar den här helgen är som sagt en hel massa studier. Dock återstår det att se när man väl lyckas sparka igång sig själv. Typ när kaffet börjar avta, magen och lungorna slutar smärta och skakningarna lugnar ner sig. Nåja, jag bloggar vidare.
Folk säger att jag är dramatisk. Och ja, det stämmer bra, jag är dramatisk. Varför? Jag har noterat att de intressen jag har och utför i rekreationssyfte nu slutat fungera som avslappning. Det har övergått i ångestladdade saker som jag mår dåligt av. Och för att slippa ångesten försöker jag helt och hållet ge upp dem för att sluta må dåligt. Det är min självbevarelsedrift som tar över. Att avslappning istället övergår i ångest är ett stort problem jag verkligen borde prata med någon om. Men när man befinner sig i denna ekonomiska situation, vart vänder man sig då för gratis hjälp? Vad tar man sig till? Är det här life as we know it? Om livet är på det här viset för alla, då undrar jag verkligen hur mänskligheten orkat fortplanta sig...
Nu har jag för ont i lungorna för att fortsätta, stay tuned for more... TALES OF INTEREST!
