Misär.

Jag åkte hem till mina föräldrar och avled igår. Snyltade på deras mat och sådant man brukar göra vid hembesök hos sin mor och far. Sen låg jag bara där tills allt blev bra igen, och ungefär vid 20 kunde jag bege mig hem. Inga studier utförda men kvällen blev ganska bra ändå. Jag läste igenom Alkemisten av Paulo Coelho. Det var en mycket fascinerande bok som kittlade intressenerven. Eftersom jag förmodligen är den siste som läser den går jag inte in på vad den handlade om, men den var hur som haver ganska bra.

Sen drog jag ut och sprang, och jävlar vad jag sprang. Jag tänkte att ju längre jag springer hemifrån, desto längre väg har jag hem och desto mer måste jag springa. Så jag satte av och kom först fram till AlbaNova, vidare till Tekniska Högskolan och vidare ut längs Valhallavägen, svängde av mot Lidingövägen och tänkte att jag skulle springa runt allt elände därborta mot Ropsten och PrisXtra för att sedan ta mig hem. Det slutade dock med att jag sprang vilse, eftersom de börjat bygga massa grejer och det gick inte att ta sig förbi. Så jag sprang runt i Ropsten och visste inte vad jag hette, testade än den ena vägen, än den andra, men alla var feeeeel! Till slut kom jag dock hem och då hade jag sprungit i drygt 90 minuter. Skönt att få komma hem iaf...

Idag måste jag verkligen ta tag i mina studier, bara det att jag hatar att det är så mycket att göra. Det är nästintill omänskligt. Förvisso är det 200% studietakt, och ett nytt jobb nalkas, och ett bröllop och Värmland och resttentor och... ja just det.

Utöver det noterade jag den framtida insättningen av pengar på mitt konto från CSN, och insåg då att jag återigen inte har råd med mat. Inte heller har jag råd att betala alla mina räkningar. Och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Tänk om jag var ensam, utan föräldrar eller vänner. Vad hade staten gjort då? Och vad ska de göra nu? Har de rätt att säga "Låna pengar av dina vänner!" "Gå hem till dina föräldrar och ät!"? Man känner sig ganska utblottad när man inte har råd med att betala räkningar, inte råd med kläder eller mat eller någonting annat. Vad gör man?

Ja jävlar, den som fortfarande ler när den är i en sådan här situation...